Så ”omskolades” Corneliu Codreanus järngarde
Mot slutet av andra världskriget invaderades Rumänien av Sovjetunionen, och en kommunistisk regim upprättades. Stödet för kommunismen hos det rumänska folket var obefintligt, men medelst ett batteri av bestialiska metoder som hade utvecklats i Sovjetunionen kunde makten konsolideras.
I upptakten till De antimänskliga beskriver författaren, rumänen Dumitru Bacu, sitt första möte med studenter som hade genomgått marxistisk ”omskolning”. Bacu, själv politisk fånge, hade hamnat i samma fångtransport som ett par studenter som han var bekant med sedan tidigare:
”De såg besynnerliga ut. Jag hade passerat genom många fängelser i Rumänien, jag hade mött tusentals fångar men aldrig sett sådana ansikten. Under blekheten, som var gemensam för alla fångar, utstrålade deras ansikten en stor vekhet. Och i de utmärglade ansiktena var präglat ett uttryck av skräck, ett stelt uttryck, härstammande från någon för mig okänd erfarenhet. Det gav dem ett skrämmande utseende. Den student som var kopplad till mig [med handklovar] föll senare på natten i sömn, och hans huvud kom att luta mot min axel. Jag kunde inte stå emot den skräckkänsla som grep mig och rörde på axeln för att väcka honom. Hans ansikte belystes av månen och föreföll som ansiktet hos en död, som dött överraskad av en skräckupplevelse så ohygglig att den följt honom bortom döden. Förr om åren hade han varit en framgångsrik simmare och en modig man.
[...] På morgonen anlände vi till Bukarest. Vi fördes till stationens poliskontor, vilket antydde att vi skulle fortsätta färden. Då började den av de två som var kopplad till mig att lovprisa kommunismen! Det föreföll som han riktade sig till de andra två, inte så mycket för att övertyga som för att visa att han kunde korrekt repetera en inlärd läxa. Och han verkade ha bråttom för att hindra att de andra två kom först. Han rabblade de utnötta meningslösa ord som repeterats av kommunister i varje gathörn, men de antog för mig en djupare mening då jag hörde dem från honom. Jag var bestört över att höra honom tala på det sättet, för jag kände honom väl och visste vad han hade känt för kommunismen.”
- BETINGADE REFLEXER -
I De antimänskliga får vi för första gången på svenska läsa en ingående beskrivning av den systematiska tortyr marxisterna använde när de hade fått total makt i ett samhälle, bland annat för att förmå politiska motståndare att göra de mest otroliga erkännanden. Världen känner fenomenet främst från skådeprocesserna i Moskva, mot Josef Stalins fiender inom Partiet.
Metoden grundar sig på principen om betingade reflexer. Denna princip beskrevs vetenskapligt av den ryske nobelpristagaren Ivan Pavlov i en omtalad avhandling från 1903 men har använts praktiskt i hundratals år mot djur. Ett exempel är när romer lär björnar att dansa:
”En liten björnunge placeras på ett golv av plåt. Under golvet brinner en eld. Då plåten blir varm börjar björnen få ont i sina tassar och lyfter den ena tassen efter den andra för att svalka den. Någon slår på en trumma under tiden. När denna träning har upprepats många gånger så har den neurologiska bindningen mellan ljudet av trumman och tassarnas rörelse etablerats, och björnen kommer alltid, även som fullvuxen, att börja ‘dansa’ när han hör trumman.”
En raffinerad variant av denna teknik tillämpades i Rumänien åren runt 1950, efter att Rumänien hade invaderats av Sovjetunionen och en kommunistisk regim under Ana Pauker hade inrättats. Man ville testa om det gick att omskola landets mest hängivna antikommunister till fanatiska kommunister. Speciellt gällde det de studenter som var medlemmar i det nationalistiska Järngardet.
- NEDBRYTNING MED TORTYR -
I det första steget utsattes ynglingarna för månader av utstuderad tortyr och förnedring, under vilken de noggrant övervakades så att ingen fick tillfälle att begå självmord. När ett offer var fullständigt nedbrutet och redo att börja samarbeta tvingades han att i ord och handling dra allt i smutsen som han tidigare hade värderat högt. Man började med de värderingar som låg utanför hans ego och arbetade sig systematiskt inåt mot det egna jaget.
Som Rumäniens nationalister var kristna fick offret först hitta på olika perversa historier om främst Jesus och hans mor, jungfru Maria. Nästa steg var att dra alla Rumäniens historiska hjältar i smutsen; särskild energi ägnades åt att få den nedbrutne att smutskasta, förnedra och förlöjliga ledarna för de antikommunistiska rörelserna i Rumänien, inte minst den framlidne Corneliu Codreanu. Därefter skulle han fantisera ihop en kränkande och pervers bakgrundshistoria om sina föräldrar och den egna uppväxten. Och slutligen skulle offret på samma sätt ”bekänna” hur den egna levnadsbanan och personligheten var förvriden och skurkaktig och hur detta tidigare hade gjort honom oemottaglig för marxismen.
- FÖRSTÖRELSEN AV SJÄLEN -
De betingade reflexer som hade skapats medels tortyren, skräcken för att utsättas för mer tortyr och övergrepp, gjorde att offren inte vågade tro annat än att den påhittade, perversa bilden av verkligheten och det egna jaget var korrekt. Sanningen förknippades med smärta och förnedring och förträngdes, och en ny, med den marxistiska ideologin överensstämmande personlighet tog plats i den kropp som tidigare hade tillhört en hängiven nationalist.
Men detta var inte nog. För att bevisa att han var fullständigt omvänd tvingades offret slutligen att som angivare och torterare utsätta sina forna vänner för samma behandling som han själv hade utsatts för. Detta, som är verklighetsbakgrunden till böcker som 1984 av George Orwell, innebar den slutliga, moraliska förstörelsen av offret.
Endast de som hade turen att avlida under tortyren klarade att stå emot denna metod. Den hade utprovats under de bloddränkta decennier då bolsjevikerna underkuvade Ryssland.
- SVERIGE PÅ OMSKOLNING? -
Som svensk läsare hajar man flera gånger till över likheterna mellan den intensiva omskolning som studenterna i Rumäniens fängelsehålor utsattes för och den ideologiska läxa som massmedia, etablerade politiker och utbildningsväsendet i Sverige söker inpränta i oss.
Denna likhet är ingen slump. Det är i mångt och mycket samma ideologi som motiverade torterarna i Rumänien, som motiverar det svenska etablissemanget från vänster till höger. Det är i grunden samma ideologi som fick torterarna i Rumäniens fängelser att tvinga sina offer att dra Rumäniens historiska hjältar i smutsen, som får självutnämnda historiker i maktens tjänst att omtolka Sveriges historia för att göra den mer mångkulturell. Det är samma ideologi som fick torterarna i Rumäniens fängelser att tvinga sina offer att hitta på lögnaktiga, förnedrande och perversa historier om sina egna föräldrar, som får Gudrun Schyman att gapa ”död åt familjen” på vänsterpartistiska partikongresser.
Skillnaderna hittar vi inte på ett ideologiskt plan utan på ett taktiskt: där marxisterna i Rumänien använde sig av systematisk tortyr och våld, vilket gav häpnadsväckande resultat på kort sikt, har etablissemanget i Sverige i högre grad förlitat sig på tålmodig, repetitiv propaganda från vaggan till graven – en taktik som visat sig vara mer långsiktigt hållbar. Vi känner emellertid igen den ideologiserade verklighetsbeskrivningen, den metodiska nedsmutsningen av allt som traditionellt har hållits högt och verklighetsfientligheten i de utopiska dagdrömmar som till varje pris skall förverkligas.
- ONT MOT GOTT -
Man kan anmärka på dispositionen och många andra småsaker i Dumitru Bacus De antimänskliga. Rent litterärt är detta knappast något mästerverk, utan styrkan ligger i den ohyggliga ondska den vittnar om. Här ställs marxismen i sin naknaste och mest utstuderat människofientliga form mot nationalismen i sin ädlaste och mest förfinade form. Offren för tortyrsystemet är ju till stor del de idealistiska studenterna från Corneliu Codreanus järngarde. En i såväl metoder som målsättningar ond marxism ställs mot en i metoder och målsättningar god nationalism. Det är inte precis vad man är van att läsa. Men det är välgörande.
—
Se även Oskoreis recension av samma bok
===========================================
Denna artikel har tidigare publicerats i Folkets Nyheter, nr 5, 2005
===========================================
Frankfurtskolan och 68
Den omvälvande och inflytelserika 68-rörelsen uppstod inte ur ett vakuum. Redan år 1923 lades en av grundstenarna.
Den tysk-judiske mångmiljonären Felix Weil startade då ett ekonomiskt oberoende forskningsinstitut i staden Frankfurt, den så kallade Frankfurtskolan för social forskning. Institutets uppdrag sades vara att driva det vetenskapliga studiet av marxism framåt. Felix Weil såg upprättandet av denna skola som en kompromiss mellan sin klasstillhörighet och sina politiska sympatier.
Skolan blev till ett mecka för vänstermänniskor i Weimarrepublikens Tyskland. Där kunde de studera marxismen på högre nivå än vad som hade varit möjligt tidigare. Genom förhandlingar med utbildningsdepartementet och i samarbete med universitetet i Frankfurt inrättades en ordinarie, med offentliga medel avlönad professur vid det annars privata institutet.
Det som senare skulle bli bekant under namnet kritisk teori eller Frankfurtskolan tog sin egentliga början när Max Horkheimer 1930 tog över lärostolen i socialfilosofi vid detta institut och samlade en grupp ambitiösa, unga intellektuella omkring sig. Verksamheten hade då redan krönts med viss framgång och universitetet i Frankfurt hade blivit till en bastion för Tysklands akademiska vänster.
- GRUPPEN FLYR TYSKLAND -
Alla medarbetare i denna Frankfurtskolans första generation hade judisk etnisk bakgrund och en utpräglat judisk identitet, och två av skolans främsta inspirationskällor var de sekulariserade judiska tänkarna Karl Marx och Sigmund Freud. Den israeliske historikern Gershom Scholem benämnde Frankfurtskolan en ”judisk sekt”. Även professor Kevin MacDonald, författare till en omfattande trilogi om det judiska folket, har poängterat skolans sektlika och auktoritära struktur. Horkheimer antog en rabbiliknande roll och speciellt Marx’ skrifter spelade ungefär samma roll som Toraskrifterna eller Talmud i traditionella judiska sammanhang.
De tyska nazisterna betraktade vid denna tid hela Frankfurt som ”ett nytt Jerusalem”, och själva forskningsinstitutet uppfattades som en kommunistisk organisation. Sex veckor efter Hitlers maktövertagande 1933 stängdes institutet med motiveringen att det hade uppmuntrat statsfientlig verksamhet. Medlemmarna lämnade Tyskland mangrant.
Skolans första destination blev Genève, sedan Paris och slutligen New York 1934, där det sedan tidigare fanns en talrik och blomstrande judisk befolkning och där institutet kunde knytas till Columbia University. Flykten skingrade medarbetarna geografiskt, men de kunde likväl samlas kring institutets tidskrift, Zeitschrift für Sozialforschung, som hade börjat ges ut redan 1932 i Tyskland och som nu fortsatte att ges ut i exilen.
Tidskriften blev det forum i vilket den kritiska teorin kom att utvecklas. De fyra mest framträdande skribenterna var Herbert Marcuse, Theodor W. Adorno, Erich Fromm och Walter Benjamin. Makten över Frankfurtskolan låg emellertid hos ledaren Max Horkheimer och hans närmaste lärjunge Adorno. De båda samarbetade intimt.
- RADIKAL KRITIK SOM METOD -
Både freudianismen och marxismen, vilka Frankfurtskolan till stor del vilar på, är slutna tankesystem som inte kan vederläggas med fakta eller observationer av den fysiska verkligheten. Det är därför föga förvånande att varje sakernas tillstånd, liksom samma tillstånds eventuella motsats, tycks kunna förklaras av den kritiska teorin eller rent av ge ett skenbart belägg för den. Tolkningssystemet är så att säga helgarderat, och skolan bör snarare betraktas som en moralisk eller politisk åskådning än en vetenskaplig teori – även om den har en del vetenskapliga inslag och terminologin ofta har en vetenskaplig klang.
I korthet går den kritiska teorin ut på att radikalt kritisera grunderna för alla andra västerländska tankesystem, samtidigt som man undviker att skärskåda grunderna för det egna tänkandet, som bland annat består av en dogm om att samhällets klasstruktur och den historiska situationens påverkan på subjektet omöjliggör värderingsfria observationer. Denna dogm används som slagträ mot vetenskaplig stringens i allmänhet och empiriskt orienterad vetenskap i synnerhet och tas till intäkt för politiseringen av den egna teorin.
Som Kevin MacDonald påpekar i Kritikkulturen så består mycket av Frankfurtskolans produktion av uppradningar av teser eller föregivna insikter som man inte gör några försök att bevisa med vare sig logiska resonemang eller empiriska undersökningar. Gruppens auktoritära struktur blir därför nödvändig, trots att själva läran är antiauktoritär. Ledarens ord måste fälla utslaget när det råder oenighet om tolkningar och analyser. Den som vägrar att anpassa sitt tänkande efter ledarens förskjuts.
- DEN AUKTORITÄRA PERSONLIGHETEN -
Under åren i exil i USA gjordes framför allt två viktiga arbeten: dels det av Adorno ledda sociologiska projektet Studier om den auktoritära personligheten, dels det av Adorno och Horkheimer gemensamt författade verket Upplysningens dialektik. Båda dessa gjordes som en reaktion på nazismen och antisemitismen. Studier om den auktoritära personligheten finansierades av American Jewish Committee (Amerikanska judiska kommittén). Den syftade till att medelst intervjuer av ungdomar bevisa något som redan hade fastställts med uteslutande teoretiska resonemang i bl.a. Upplysningens dialektik, nämligen att antisemitiska föreställningar är en följd av psykisk sjukdom, som i sin tur är en följd av en störd relation till föräldrarna. I själva verket gick den längre än så: den sökte visa att varje form av fasta sammanslutningar av ickejudar, i synnerhet kristna församlingar, nationalism eller kärnfamiljer, är ett tecken på mental ohälsa.
Kevin MacDonald skriver:
”Författarna till Studier om den auktoritära personligheten undersöker ett samhälle i vilket familjerna varierar, från familjer som i allt väsentligt för vidare den rådande samhällsstrukturen, till familjer som frambringar upproriskhet och förändring i samhällsstrukturen. De förra familjerna har god sammanhållning, och barnen i dessa familjer har en stark ingruppkänsla för den egna familjen. Barnen accepterar också i huvudsak sina föräldrars sociala kategoriseringsstruktur när den utvidgas till att omfatta kyrkan, närsamhället och nationen.
Denna relativt starka ingruppkänsla tenderar sedan … att resultera i negativa attityder till individer från andra religioner, samhällen och nationer [inklusive judar]. Författarna till Studier om den auktoritära personligheten måste därför definiera denna typ av familj som sjuk…”
För att nå det önskade resultatet måste man dra fördel av den kritiska teorins fulla flexibilitet. De empiriska resultaten, som också de manipulerades i viss mån, kunde vid behov tolkas till motsatsen till vad de vid första anblicken tycktes säga.
Exempelvis tolkas en persons goda självförtroende som ett tecken på undertryckt, dåligt självförtroende. Att en person säger sig högakta sina föräldrar tolkas som ett tecken på en dysfunktionell familj och att personen förtränger att föräldrarna har dåliga sidor. Ovilja och upproriskhet mot föräldrarna tolkas enligt samma schema som ett sundhetstecken. Ambitioner och omsorg om social status och materiella tillgångar beskrivs som tecken på sjukdom. Likaså framställs en starkt manlig eller utpräglat kvinnlig identitet som problematisk.
Slutresultatet blir ett förespråkande av antikapitalistisk, bohemisk, androgyn hyperindividualism för ickejudar (undersökningen gäller per definition endast den vita, kristna majoriteten). Den enda psykiskt verkligt friska personlighetstypen är ”den liberala människan”, vilken starkt påminner om den så kallade ”hippien” som skulle göra entré i västvärlden något decennium senare.
I ett samhälle som domineras av den personlighetstypen kan man, som Adorno uttryckte det, ”vara annorlunda utan rädsla”. Dessutom, påpekar Kevin MacDonald, i ett sådant samhälle kan judar fortleva som en exklusiv och internt samarbetande grupp utan att riskera att stöta på organiserat motstånd från värdbefolkningen.
- FRANKFURTSKOLANS MAN I SVERIGE -
Studier om den auktoritära personligheten blev en stor framgång, mycket tack vare att den fick brett stöd hos judiska sociologer som vid den här tiden hade nått en framträdande ställning bland amerikanska akademiker. Den grundläggande idén, att antisemitiska föreställningar och andra typer av rastänkande orsakas av en störd relation mellan barn och föräldrar, har sedan dess blivit en vida spridd stereotyp i västvärlden.
I Sverige introducerades studien av sociologen Joachim Israel (1920-2001), som hade anlänt till Sverige från Tyskland 1938 på flykt undan nazismen. Han tillhörde en vänstersionistisk organisation och var egentligen på väg till Palestina, men omständigheterna tvingade honom att bli kvar i Sverige.
Joachim Israel intresserade sig framför allt för studiens konsekvenser för barnuppfostran. Han förespråkade fria uppfostringsmetoder – byggda på Frankfurtinstitutets teorier som de hade formulerats av Erich Fromm. Tillsammans med sin första fru Mirjam Valentin-Israel skrev han 1946 boken Det finns inga elaka barn, vilken bland annat agiterade för ett avskaffande av skolagan. Licentiatavhandlingen från 1952 i praktisk filosofi, som analyserade ideologin bakom traditionell uppfostran, skrev han i direkt samarbete med den grupp som ledde forskningsprojektet om den auktoritära personligheten.
Egentligen kom hela Joachim Israels liv att präglas av beslutsam kamp mot varje form av auktoritet och konservatism i det svenska samhället, en kamp som till stor del inspirerades av Frankfurtskolan.
Med den bästsäljande boken Alienation: från Marx till modern sociologi, som kom ut 1968 och som var en av de första svenska, akademiska behandlingarna av marxismen, blev han en viktig ideolog bakom studentrevolten samma år.
- ÅTERKOMST TILL ETT BESEGRAT TYSKLAND -
År 1949, när Tyskland hade besegrats och styckats och nya, postnazistiska regimer upprättats, kunde Max Horkheimer och Theodor Adorno återvända till Västtyskland som professorer i sociologi och filosofi vid universitetet i Frankfurt, som en del av avnazifieringen av det tyska samhället. Institutet knöts på nytt till universitetet, där Horkheimer under åren 1951-53 innehade rektorsämbetet.
1950-talet blev för Frankfurtskolans del ett mycket produktivt årtionde, under vilket den yngre Adorno trädde fram som den dominerande kraften och en ny generation av västerlandsfientliga, tyska intellektuella skolades in i den kritiska teorin; bland dem kan särskilt nämnas Jürgen Habermas.
Men det var först under 1960-talet som skolan fick sin så kallade andra storhetstid. Den kritiska teorin kom under dessa händelserika år att spela en framträdande roll i offentligheten, eftersom den vann insteg i den antiauktoritära, marxistiska studentrörelsen i Västtyskland. I Vår tids filosofi (1982) skriver Flemming Juhl, ”I Frankfurtskolan hittade de radikala en teoretiskt välgrundad och genomgripande kritik av det bestående, kapitalistiska samhället, som förmådde att formulera dess omänsklighet”.
- ARBETE FÖR AMERIKANSK UNDERRÄTTELSETJÄNST -
Herbert Marcuse (1898-1979) var den från Frankfurtskolans krets som lanserades hårdast av massmedia och som internationellt sett fick störst inflytande över studentrörelsen.
Marcuse föddes och växte upp i en judisk överklassmiljö i Berlin. Han studerade först vid universitet i Berlin och senare i Freiburg, där han 1922 blev doktor i filosofi. Under de följande åren fortsatte han sina studier i Freiburg, där Martin Heideggers föreläsningar kom att utöva stort inflytande över hans tänkande.
Upptagenheten med Heidegger trädde emellertid snart i bakgrunden, då han mer och mer började intressera sig för marxismen. Det var framför allt gruppen av nymarxistiska tänkare kring institutet i Frankfurt som påverkade honom i denna riktning. År 1932 bröt han definitivt med Heidegger sedan denne hade uttryckt sympati för nationalsocialismen.
Marcuse flydde landet 1933 och anslöt sig 1934 till Horkheimers grupp vid Colombia University i New York, där han blev fast medarbetare vid institutet. Under andra världskriget arbetade han i underrättelsetjänsten (OSS) som specialist på tysk nazism. Han ledde en grupp som skulle identifiera vilka tyskar som efter kriget borde åtalas för krigsförbrytelser. År 1944 författade han en vägledning om hur man upptäcker pronazistiskt beteende, vilken användes av amerikanska officerare under ockupationen.
Efter kriget tjänstgjorde han som lärare vid Columbia University tills han 1954 blev professor i politik och filosofi vid Brandeis University i Massachusetts.
- DEN STORA VÄGRAN -
Därefter kom han med de böcker som skulle komma att djupt influera och ideologisera den vänsterradikala studentrörelsen som växte fram i skuggan av Vietnamkriget och som skulle inspirera till slagord som ”Make Love, Not War” och ”Flower Power” och en stor del av 1960- och 70-talens rockmusik, drogkultur och promiskuitet.
I den år 1955 publicerade Eros och civilisationen – ett filosofiskt bidrag till Sigmund Freud tar han sin utgångspunkt i Sigmund Freuds påstående att all civilisation grundar sig på ett ständigt undertryckande av de mänskliga drifterna. Freud menade att detta undertryckande tyvärr är nödvändigt i en värld som inte förmår att tillfredsställa de mänskliga behoven utan konstant hämning, avsaknad och försening, eftersom tillgångarna är begränsade. Marcuse kritiserade det sistnämnda och hävdade att det som tidigare stämplats som ren utopi är möjligt att förverkliga på civilisationens nuvarande stadium men att det förutsätter en total (marxistisk) förändring av samhällssystemet.
Den endimensionella människan från 1964, som gavs ut i svensk pocketutgåva av Bonniers 1968 med en ny upplaga 1969, blev den bok som med ungdomsupproret under senare delen av 1960-talet gjorde Marcuse beryktad över hela världen. Den fortsätter på samma tema men konkretiserar och fördjupar samhällskritiken och målar upp hur kapitalismen dominerar och behärskar det amerikanska samhället och manipulerar människorna i det.
Arbetarna har emellertid fått det för bekvämt, varför de inte längre besitter den revolutionära kraft som Karl Marx tillskrev dem. Det enda ställe där Marcuse kunde ana en möjlighet att bryta utvecklingen var hos studentrevoltörerna, vilka konkret sökte efterleva ”den stora vägran”.
- FRANKFURTSKOLANS MARTYR -
Ytterligare en av tänkarna från kretsen kring Frankfurtskolan bör nämnas, nämligen Walter Benjamin. I Vår tids filosofi står att läsa ”att Benjamin, efter Marcuse, var studentupprorets mest lästa teoretiker i Västtyskland”. På senare år har han fått alltmer av martyrstatus i vänsterkretsar.
Walter Benjamin föddes år 1892 i Berlin som son till en judisk bankir. Han studerade filosofi och litteraturhistoria fram till 1919. År 1925 sökte han en tjänst vid universitetet i Frankfurt men fick den inte. Under de följande åren försökte han försörja sig som fri skriftställare. Han knöt åter kontakt med det akademiska livet när Max Horkheimer tog över Frankfurtinstitutet.
Vid det nazistiska maktövertagandet 1933 gick han i exil i Paris och blev institutets stipendiat. När tyskarna invaderade Frankrike 1940 flydde han genom Spanien, där han emellertid begick självmord.
- MESSIANSK MARXISM -
Benjamins ideologiska produktion brukar uppdelas i två faser: en judisk-teologisk fas som präglar arbetena från 1920-talet och en mer marxistisk fas under 1930-talet. Sextioåttarörelsen intresserade sig främst för den senare av dessa faser.
Mot slutet av sitt liv, när axelmakterna svepte fram segrande över Europa, närmade sig Benjamin en syntes. Han gör upp med den ”blinda framstegstro” som han menar är ansvarig för misslyckandena i kampen mot fascismen och som har snärjt in ”det politiska världsbarnet”. ”Det politiska världsbarnet” avser i symboliska termer Messias’ ankomst, det vill säga den traditionella, judiska föreställningen om frälsning för det judiska folket i ett jordiskt paradis.
I Vår tids filosofi skriver Sören Matthiesen: ”Även om han ständigt beskriver frälsningen i marxistiska termer, som revolution och klasskamp, har han övergivit tron på en politisk lösningsmodell. Han ser ingen annan utväg än den religiösa …[Marxismens] uppgift blir endast att vara ett språkligt beskrivningsinstrument för en djupare tolkning och erinring. Denna tillfaller teologin. Benjamin har således i en viss betydelse återvänt till sin utgångspunkt.”
============================================
Denna artikel har tidigare publicerats i Folkets Nyheter, nr 3, 2004.
===========================================
Etniskt medvetna nordbor och islamiska aktivister — en kort kommentar
Med anledning av Muhamed Omars intervju med Oskorei och den efterföljande diskussionen följer här några hastiga tankar om förhållandet till islam.
Muslimerna i Norden och Nordens urbefolkningar har, åtminstone ur biologisk synvinkel, motstridiga intressen.
Detta då islam nästan uteslutande vänder sig till människor som ur vår och naturrättens synvinkel saknar rätt att permanent närvara i Norden, samtidigt som den tenderar att rationalisera denna närvaro.
Moraliskt, principiellt och ideologiskt betraktat är det irrelevant att det kommer att bli realpolitiskt svårt att återbörda de stora människomassor som olovligen befinner sig här.
Utan att dra några paralleller i övrigt: Liksom det kommer att bli realpolitiskt svårt för den islamiska organisationen Hamas att förgöra det ur dess synvinkel illegitima Israel, är det en svår politisk utmaning för etniskt medvetna nordbor att återvinna sina rättmätiga, ärvda hemländer — men det förändrar inte det principiellt riktiga i denna målsättning. Varje ny generation av etniskt medvetna nordbor måste lära sig med modersmjölken att de och endast de är de rättmätiga innebyggarna i de landområden som utgör Norden.
- ISLAM OCH DET MODERNA, MÅNGKULTURELLA SAMHÄLLET -
Det är riktigt att det vore strategiskt och moraliskt fel att angripa islam för de delar som ger den dess biologiska livskraft och oförenlighet med liberalismen: familjebanden, förökningen, fanatismen, motståndet mot (kvinnlig) sexuell frihet, intoleransen mot andra religioner och världsåskådningar osv., vilka har fått islam att under mer än 1300 år överleva och tidvis kraftigt expandera.
Strategiskt vore det fel att svartmåla dessa delar, eftersom vi själva som kollektiv måste tillägna oss åtminstone vissa, likartade karaktärsdrag för att kunna fortleva i en mångetnisk verklighet med imploderade territoriella gränser, och eftersom de utgör ett hinder för integrationen och assimilationen.
Moraliskt vore det fel, främst på grund av att vi inte har något med muslimernas inre, kollektiva organisation att skaffa.
Det är likaså riktigt att en kommande, öppen konflikt mellan islamiska aktivister och feminist- och queer-rörelsen och andra politiskt korrekta strömningar är välkommen, eftersom den ställer den nuvarande ordningens orimligheter på sin spets och har potential att välta den över ända.
- SAMARBETE UR ETT NORDISKT PERSPEKTIV -
Dessa konstateranden utgör emellertid inga argument för något slags allians eller andra hjärtliga kontakter med islamiska aktivister.
Sådana tänkta förbindelser skulle försvaga de etniskt medvetna nordbornas legitimitet i övriga nordbors ögon. Detta skulle bli mer och mer påtagligt i takt med att den muslimska minoriteten växer sig större och blir bättre organiserad och effektivare i konkurrensen om resurser. Problemet med islam handlar inte om dess andliga, kulturella eller religiösa innehåll, utan om att den är en åskådning med potential att samla och organisera befolkningsgrupper som inte har någon hemortsrätt i Norden.
Nordborna kommer att behöva ett autonomt kraftcentrum att vända sig till när de känner sig hotade av en eller flera parallella, framväxande islamiska superorganismer, vilka kommer att utgöra ett alltmer märkbart inslag i nordbornas vardag.
Samarbete med muslimer skulle bli ett slags ”ultravänsterism” som marginaliserar de inblandade etniskt medvetna nordborna.
- SAMARBETE UR ETT MUSLIMSKT PERSPEKTIV -
En teoretiskt tänkbar fördel med en dialog med islamiska aktivister vore att man skulle kunna få muslimerna att inse och erkänna nordbornas medfödda rättighet att exklusivt befolka och kontrollera Norden, mot att vi arbetar för att förändra den politiska situationen i Mellanöstern.
Emellertid saknar vi, åtminstone än så länge och inom överskådlig framtid, reella möjligheter att på något som helst vis påverka Mellanösterns politiska förhållanden; och sociobiologin lär oss att religioner, i synnerhet kollektivistiska, organiserade religioner som islam, tenderar att omtolkas och vinna anhängare genom sin förmåga att gynna anhängarnas biologiska intressen. Den gren av islam som accepterade ett för all framtid icke-muslimskt Norden skulle av bl.a. det skälet få svårt att vinna anhängare i Norden.
Allmänt sett skulle förbindelserna försvaga de inblandade muslimernas legitimitet, inte bara bland anhängare och potentiella anhängare utan även i etablissemanget. De skulle därigenom bli mindre effektiva i den kommande konfrontationen med ovannämnda politiskt korrekta strömningar.
Inte heller vad gäller organisering och strategi behöver muslimerna någon hjälp från vår sida, då de åtminstone internationellt sett har kommit längre i detta avseende, med flera folkligt förankrade massrörelser och revolutioner i modern tid.
Kort sagt: islam kommer förvisso att göra sitt för att föra det mångkulturella, moderna samhället till sitt logiska slut — men den kommer att vara mer verkningsfull utan vår ”hjälp”.
- SLUTORD -
En tänkt allians i någon mer långtgående bemärkelse mellan etniskt medvetna nordbor och islamiska aktivister skulle göra helheten svagare än summan av dess delar. Tvärtom är det för båda parter klokt att upprätthålla en viss distans.
Flyktiga allianser för att uppnå gemensamma delmål eller försvara viktiga, generella rättigheter i förhållande till etablissemanget, som t.ex. möjligheten att starta religiösa friskolor, kan kanske vara rationella i vissa lägen, men mycket längre än så bör inte eventuella förbindelser sträcka sig.
Kristendomen som biologiskt adaptiv strategi
Den här artikeln söker kasta ljus över kristendomens förutsättningar att spela en positiv roll i den utdragna kamp för överlevnad som Europas ursprungsbefolkningar och västvärlden som helhet står inför.
Texten är inspirerad av Darwin’s Cathedral (2002), skriven av evolutionsbiologen David Sloan Wilson.
Tesen som drivs i denna bok är att religion i de flesta fall är en kollektiv kulturell företeelse som skapar eller hjälper till att skapa sammanhängande grupper som blir föremål för gruppselektion. Organiserad religion bidrar således till att flytta upp överlevnadskampen en nivå, från individnivån till gruppnivån.
Grupper av individer kan utvecklas till enheter som anpassas av det naturliga urvalet, så kallade superorganismer, förutsatt att vissa villkor uppfylls; för grupper av människor är det ofta religion som tillhandahåller dessa speciella villkor, hävdar Wilson.
Detta är inte så förvånande om man betänker att moral till stor del handlar om att låta sina individuella intressen stå tillbaka för gruppens och att religioner generellt sett fäster stor vikt vid upprätthållandet av en god moral.
- MILJÖN I VILKEN KRISTENDOMEN VÄXTE FRAM -
Kristendomen tog form under de första århundradena efter Kristi födelse, i det fortfarande militärt och organisatoriskt överväldigande men allt annat än perfekt fungerande romerska riket. Ur biologisk synvinkel visade Romarriket prov på flera tydliga sjukdomssymptom.
Riket var ett imperium, och befolkningen i dess städer ”tillhörde en mångfald av etniska grupper som hatade varandra”, konstaterar Wilson. Städerna var i allmänhet fullpackade och smutsiga och drabbades av och till av regelrätta katastrofer, såsom fientliga invasioner och plundringar, belägringar, stadsbränder, stora upplopp, jordbävningar eller epidemier. En undersökning av staden Antiokia, som ligger i vad som i dag är Turkiet, visar att den drabbades av en förödande olycka av detta slag ungefär vart femtonde år.
Kevin MacDonald beskriver i Separation and its Discontents (1998) hur folkmängden i riket som helhet minskade, samtidigt som mängden människor i toppen av energipyramiden ökade, dvs. speciellt militär, statsanställda och dylikt. Detta innebar att den produktiva delen av befolkningen belades med så höga skatter att man måste gifta sig sent, inte tyckte sig ha råd att föda upp många barn och av ekonomiska skäl tillämpade spädbarnsmord, vilket ytterligare spädde på den negativa trenden.
Karriärmöjligheterna i riket förbättrades dessutom av att inte ha barn och familj. ”Hur konstigt det än kan tyckas så utvecklades den romerska kulturen på ett sätt som blev fientligt till biologisk reproduktion, trots tillgången till resurser”, skriver Wilson. Myndigheterna försökte utan framgång komma åt detta problem med hjälp av lagstiftning.
I synnerhet i de högre samhällsklasserna frodades sexuell dekadans, där sexdriften tenderade att tillfredsställas på icke barnalstrande vis, bl.a. var homosexualitet, pederasti, aborter och spädbarnsmord vanligt förekommande.
Riket var sålunda beroende av invandring för att fortbestå.
Mitt i detta befolkningsmässigt instabila imperium levde judarna som en kollektivistisk, biologiskt sett betydligt mer välfungerande enhet, sammanbundna av blodsband och en stamreligion som manade till fortplantning, inåtriktad altruism och kontroll över materiella resurser. När Romarriket som helhet gick tillbaka vad gäller folkmängd och ekonomi ryckte judarna i stället framåt och blev både fler och rikare och ökade trycket ytterligare på den övriga befolkningen. De kom att bli dominerande inom vissa områden, såsom slavhandel, penningutlåning och juridik och monopoliserade andra näringsgrenar, såsom handel med siden, tyger, glasvaror och lyxartiklar.
- HUR KRISTENDOMEN VAR ADAPTIV -
Det är mot denna bakgrund man måste förstå kristendomen som biologiskt fenomen; den formades under denna sin barndomstid för att möta — och växte explosionsartat för att den mötte — just dessa biologiskt hotande företeelser: (1) det låga barnafödandet och den sexuella dekadansen; (2) atomiseringen och själviskheten; och (3) den konkurrerande judiska superorganismen.
(1) Den kristna doktrinen är känd för sin prydhet och intolerans när det gäller sexualitet. Troligen är den oöverträffad i förmågan att frammana sannskyldig moralisk vrede inför sexuella avvikelser eller lösaktighet. Denna indignation kan spontant tyckas gå för långt i en del fall, och kristendomen har i modern tid utsatts för gyckel på grund av denna sin prydhet.
Ur biologisk synvinkel finns emellertid inget värde i sexuella excesser, vare sig på individnivå eller gruppnivå, och det finns små eller inga negativa biologiska följder av en prydhet som i praktiken skambelägger icke barnalstrande och utomäktenskaplig sexualitet.
De positiva följderna är desto mer slående. En omedelbar verkan av att en grupp av människor anammar kristendom är ökad fortplantning, eftersom sexdriften för en god kristen kanaliseras mot barnalstring inom ett livslångt äktenskap och aborter och spädbarnsmord är uteslutna. Emedan barn i kristna familjer indoktrineras i samma tro bidrog denna fokusering på familjebildning och fortplantning starkt till kristendomens framväxt under det sena Romarrikets tid. Med Wilsons ord kan ”kristendomens uppgång delvis hänföras till den biologiska förökningen, helt sonika”.
(2) Förlåtelse, barmhärtighet och osjälviskhet utgör kärnan i det kristna budskapet. Detta fick omedelbara positiva följder för de kristna, t.ex. när riket drabbades av en dödlig farsot, vilket inte var ovanligt vid denna tid. Medan hedningarna ofta tillämpade ”rädde sig den som kan” och gjorde allt för att inte smittas själva, vårdade de kristna sina sjuka; detta förde med sig en stor risk för den som vårdade att själv smittas, men på gruppnivå innebar det fördelar, eftersom en farsots dödlighet kunde minskas med ungefär två tredjedelar genom enkel vård som att tillhandahålla mat och dryck för den som var för sjuk för att klara det själv.
De kristna vårdade även i viss mån icke-kristna, vilket bidrog till att omvända många till kristendomen.
(3) Kristendomen blev den rörelse som fångade upp och ideologiserade en antisemitism som det fanns en synnerligen god biologisk-materiell grogrund för. Antisemitismen är djupt inbakad i kristendomen, eftersom det var judarna som dödade Kristus. I modern tid har olika kristna rörelser försökt omtolka korsfästelsen för att inte stöta sig med judarna, men Nya Testamentet lämnar egentligen inget utrymme för olika tolkningar, utan lägger klart och tydligt hela skulden på judarna och deras efterkommande. (Se t.ex. Joh. 11:53, Joh. 13:31, Joh. 19:6-11, Matt. 27:25.)
Den negativa synen på judarna har bekräftats gång på gång av kristna teologer; t.ex. fastslog kyrkofadern Augustinus på 400-talet e.Kr.:
”Den sanna bilden av hebrén är Judas Iskariot som sålde Herren för silverpenningar. Juden kan aldrig förstå Skriften och kommer för alltid att bära skulden för Jesu död.”
Kristendomen blev en effektiv och trots förföljelser snabbt växande antijudisk rörelse, som innan den så småningom blev statsreligion i Romarriket omfattade runt 15 miljoner själar eller en fjärdedel av rikets befolkning. Att motståndet mot judarna var centralt för den tidiga kristendomen framgår även av politiskt tillrättalagd kyrkohistoria.
- LIKHETER MED VÄSTVÄRLDEN AV I DAG -
Det är inte så svårt att se en del likheter mellan det nedåtgående romerska riket och den likaledes nedåtgående västvärlden av i dag.
(1) Låga födelsetal har länge varit ett problem, vilket bl.a. används som en bland flera förevändningar för massinvandring. Den galopperande sexuella dekadansen blir allt svårare att bortse ifrån, och sedan kristna tabun har raserats tycks det inte finnas någon naturlig gräns för hur långt den kommer att skena. Uppenbara skadliga följder av sexuella excesser, ur en sociobiologisk synvinkel, är slöseri med tid och energi, spridning av sjukdomar och instabila eller uteblivna familjebildningar.
(2) Atomiseringen av det moderna samhället är ett allvarligt problem, inte bara psykologiskt utan även biologiskt, eftersom den är ett hinder för kollektivt självförsvar och problemlösning och ökar mängden kriminalitet, girighet och annat asocialt beteende.
(3) Den judiska superorganismen är starkare än den någonsin har varit och inkräktar på de västerländska urbefolkningarnas autonomi; den har en benägenhet att undergräva eller förstöra alla västerländska företeelser som är eller har varit biologiskt gynnsamma för ursprungsbefolkningarna.
- YTTERLIGARE HOT SOM KAN BEMÖTAS MED KRISTENDOM -
Till dessa kommer andra problem, som inte var närvarande eller lika omedelbara i Romarriket, men som kristendomen har varit med och tacklat senare i historien: den muslimska koloniseringen (kristendomen har genom historien varit central i försvaret mot islam); alkohol- och drogmissbruk (kristendomen spelade en viktig roll i nykterhetsrörelsen som växte fram under 1800-talet).
Här bör även feminismen nämnas, en dödligt hotande men historiskt sett ny företeelse, i någon mån besläktad med den romerska kulturens fientlighet mot fortplantning. Även här torde kristendomen kunna spela en roll, eftersom den är minst lika attraktiv för kvinnor som för män, samtidigt som den flyttar fokus mot traditionell familjebildning.
- DET EXTERNA IDEOLOGISKA TRYCKET -
De biologisk-materiella förutsättningarna för traditionella former av kristendom är således lika goda som de någonsin har varit, och vi kan tyckas ha större behov av kristendom än vi någonsin har haft, åtminstone om den kan kombineras med ett visst mått av stamtänkande.
De intellektuella förutsättningarna är dock sämre än de var under romartiden och historisk tid.
Tron på gudar var i det romerska riket självklar, och förkristna grekiska filosofer, speciellt Aristoteles, hade oavsiktligt förberett marken för kristendomen genom att bygga upp ett respektabelt filosofiskt system med en naturlig plats för en och endast en Gud. Det förelåg därför ingen grundläggande intellektuell motsättning mellan den kristna världsbilden och dåtidens vetenskapliga världsbild; man behövde inte välja mellan en kristen eller en vetenskaplig övertygelse, vilket åtminstone till viss del är fallet i dag. Snarare kunde vetenskapen användas som argument för kristendomen och mot de gamla religiösa föreställningarna.
Kristendomen bär i dag på en bakkropp av uppfattningar om den materiella världen som törnar emot vissa delar av den moderna vetenskapen. Och denna bakkropp måste i allt väsentligt vara intakt för att inte den religiösa övertygelsen (och med den det biologiskt framgångsrika levnadssättet) ska försvagas eller dö.
Från tider då kristendomen var starkare finns det följaktligen exempel på att den medels förföljelser har verkat hämmande på vissa naturvetenskapliga framsteg. Biologiskt sett kan detta vara rationellt: Vad är ett vetenskapligt framsteg värt om det raserar grunden för ett biologiskt överlägset sätt att leva?
Ett annat problem är att den judiska superorganismen i dag är så stark att den direkt eller indirekt kan få kristna organisationer att ändra på de trossatser som den ogillar. Förutom att sådant omtolkande gör kristendomen mer eller mindre oduglig i försvaret mot judarna, så försvagar det den organiserade kristendomen och dess auktoritet – det räcker ju med en ytlig genomläsning för att se att dessa omtolkningar inte är konsistenta med Nya Testamentet och är ett resultat av världslig korruption, inte gudomlig ingivelse.
- EFFEKTIVT LIVSMÖNSTER -
Vissa av de biologiskt positiva effekterna av kristendomen finns emellertid kvar till och med i dessa moderniserade tolkningar som bortser från Nya Testamentets skuldbeläggning och har rationaliserat ett underordnat förhållande till judenheten. Till exempel är medlemmar i kristna församlingar i USA, som gör en egen tolkning av bibeln så att det blir en kristen plikt att hålla sig väl med judarna och gynna Israel, i praktiken mer sunda vad gäller fortplantning, atomisering och missbruk än befolkningen i stort.
Mot denna bakgrund kan man förstå vad Dumitru Bacu menar när han i De antimänskliga i förbigående skriver att kristendomen ”alltid erbjudit det mest effektiva livsmönstret”. Det finns något väsentligt i detta trossystem som är adaptivt för de individer och grupper som anammar det. Detta trots (eller kanske på grund av) att den explicita intentionen för den troende är att rädda själen inför livet efter detta, inte att nå någon form av världslig framgång.
Genetisk likhetsteori förklarar styrkan i den etniska identiteten
”Patriotiska känslor är mycket mer än en villfarelse skapad av eliterna för sina egna syften.”
J. Philippe Rushton har i en uppsats från 2005, Etnisk nationalism, utvecklingspsykologi och genetisk likhetsteori (”Ethnic nationalism, evolutionary psychology and Genetic Similarity Theory”), analyserat nationalismen ur ett sociobiologiskt perspektiv. Denna text är i stort sett en sammanfattning av Rushtons artikel.
Efter en kort genomgång av tidigare teorier om nationalism, där han framhåller Anthony D. Smiths teori om etnosymbolism som den som kommit längst, deklarerar han att syftet med artikeln är att ”förklara etnisk nepotism och människors behov av att identifiera och vara med sin ’egen sort’. Nationalister hävdar ofta att deras nation har en organisk kontinuitet och ’blodsband’ som gör dem ’speciella’ och annorlunda, ett synsätt som inte förklaras fullt ut av etnosymbolismen. Även om termen ’etnicitet’ är sentida, så är den känsla av släktskap, gruppsolidaritet och gemensam kultur som den hänför till ofta lika gammal som de historiska urkunderna. Genetisk likhetsteori utvidgar Smiths teori och kunskapens enhet genom att tillhandahålla nästa länk, den nödvändiga biologiska förankringen.”
År 1964 kom William Hamilton med en teori som tycktes förklara en stor del av den i naturen påvisbara men enligt utvecklingsläran paradoxala altruismen. Teorin grundar sig på begreppet inkluderande fortplantningsframgång (”inclusive fitness”) och går ut på att det är biologiskt rationellt att vara osjälvisk och till och med självuppoffrande gentemot släktingar.
Denna teori utgår från ett gencentrerat synsätt och konstaterar att t.ex. syskon har i genomsnitt hälften av arvsanlagen gemensamma, varför det är biologiskt rationellt att offra sitt eget liv om det räddar livet på tre eller fler syskon. På samma sätt har man en del arvsanlag gemensamma med mer avlägsna släktingar, varför självuppoffring kan vara biologiskt rationell även i förhållande till en större mängd av dessa.
Hamilton konstaterade att i alla arter kommer altruism att gynnas när
rb - c > 0
där r är graden av släktskap, b är vinsten i fortplantningsframgång för mottagaren och c är kostnaden i fortplantningsframgång för altruisten.
Denna företeelse brukar benämnas släktskapsselektion (kin selection).
Hamilton generaliserade 1971 sin teori och framkastade att altruism följer på vilken grad av genetiskt släktskap som helst. För att kunna favorisera nära släkt framför avlägsen släkt och avlägsen släkt framför icke släktingar, måste emellertid en organism ha förmåga att upptäcka grader av genetisk likhet hos andra organismer. Hamilton lade fram några förslag på hur en sådan identifiering skulle kunna gå till. Bland dessa förslag kan nämnas tidig inlärning av hur föräldrar och syskon ser ut, luktar etc. och medfödda förmågor att utan inlärningsprocess avkänna genetisk likhet hos främlingar.
Det finns gott om empiriska studier från djurvärlden som visar att man inom många arter har en medfödd förmåga att uppdaga genetisk likhet och handla utifrån den. Till exempel frambringar vissa ekorrar kullar som består av en blandning av hel- och halvsyskon. De har alltså samma mor, delar samma livmoder och bebor samma rede. Likafullt slåss helsyskon inte lika ofta som halvsyskon, och helsyskon kommer oftare till varandras hjälp än halvsyskon.
Likhetsdetektion är även nödvändig för parningsprocessen, något som gör sig gällande bland insekter, fåglar, däggdjur och till och med växter.
*
År 1984 började Phillippe Rushton tillsammans med Robin Russel och Pamela Wells att tillämpa Hamiltons perspektiv på mänskliga par, små grupper och större nationella och internationella entiteter. Denna ansats benämndes genetisk likhetsteori, och grundtanken är att om gener frambringar drag som tillåter bärarna att känna igen varandra, så skulle det naturliga urvalet kunna gynna altruism bortom släktskapsselektionen.
Genetisk likhetsteori tillämpades först i en undersökning av valet av makar. Det visar sig att det vanligaste är att människor gifter sig med en person som är genetiskt lik dem själva utan att vara alltför nära släkt. När människor gifter sig utanför sin egen etniska grupp så väljer de en partner som är desto mer lik i andra avseenden, t.ex. med avseende på utbildningsnivå, attityder, intelligens etc. På så sätt uppvägs i viss mån den etniska olikheten.
Flera undersökningar har visat att människor har en preferens för genetisk likhet i valet av socialt umgänge och att de sorterar utifrån de mest ärftliga dragen — vilka bäst återspeglar den underliggande genotypen — inte utifrån de mest intuitivt uppenbara dragen.
Exempelvis är en egenskap som längden på långfingret ärftlig till 80 procent, medan nackens omkrets är ärftlig till bara 47 procent; följaktligen visar det sig att vänner och makar tenderar att vara mer lika vad gäller långfingrets längd än vad gäller nackens omkrets. Samma mönster gäller för olika personlighetsdrag. De mer ärftliga personlighetsdragen är mer avgörande i valet av makar och vänner.
Rushton påpekar att dessa resultat strider emot kulturella förklaringsmodeller. Enligt dessa borde den inlärda likheten vara den viktigaste. I stället är det alltså biologiskt nedärvda likheter som väger tyngst.
Även tvillingstudier visar hur generna i hög grad påverkar valet av makar och vänner. Två tvillingar som har vuxit upp avskilda från varandra i olika familjer tenderar att träffa makar och vänner som genetiskt sett är påfallande lika dem som den andra tvillingen träffar.
Det har också visat sig att kvinnor föredrar kroppslukter från män som är genetiskt lika dem själva.
*
I On Genetic Interests (2003) generaliserar Frank Salter genetisk likhetsteorin till att även förklara etnisk nepotism. Han kombinerar Hamiltons regel med ett etablerat mått på genetiskt avstånd mellan och inom populationer och kommer fram till att i jämförelse med den genetiska variationen bland människor i världen som helhet är två godtyckligt valda medlemmar av en etnisk grupp släkt med varandra på ungefär samma nivå som kusiner.
Detta är lite svårbegripligt; jag ska återkomma till detta i mer detalj när jag har läst Salters bok. Poängen är emellertid att man är genetiskt närbesläktad med en godtyckligt vald medlem av ens egen etniska grupp, om man jämför med godtyckligt valda medlemmar ur andra etniska grupper.
Hur som helst, eftersom antalet medlemmar i ens etniska grupp är så många fler än antalet nära släktingar, blir totalsumman av delade gener i ens etniska grupp överväldigande i jämförelse med motsvarande summa för den nära släkten. Man kan alltså rent matematiskt påvisa att det är i högsta grad biologiskt rationellt att om möjligt gynna och till och med uppoffra sig för sin egen etniska grupp som helhet.
Salter m.fl. har visat hur detta kan användas för att förklara saker som etniska maffior, hjältemodiga frihetskämpar, välfärdsstater och särskilt frikostig välgörenhet.
Andra studier har visat att det samhälleliga beteendet är omvänt proportionellt mot det genetiska avståndet inom gruppen och att folkmordiska inslag i krig — såsom massdödande av kvinnor och barn — ökar med det genetiska avståndet mellan de krigförande parterna.
Även mycket små barn föredrar normalt sett umgänge med andra barn av samma etniska härkomst.
Många uppdelningar som ser ut att vara rent kulturella, visar sig ofta ha en genetisk grund. Till exempel har man bekräftat att de högre kasterna i Indien är mer närbesläktade med européer än de lägre kasterna, vilka står genetiskt närmare andra sydasiater.
*
Liksom är fallet med individer, tenderar etniska grupper att forma eller välja ideologier och religioner som gynnar deras genetiska intressen. Intressena rationaliseras typiskt i etiska termer, så att gruppens målsättningar framhålls som moraliskt riktiga och medlemmarna i gruppen motiveras till självuppoffring.
Rushton tar araberna som ett exempel och noterar att de har anammat olika ideologier beroende på vilken fiende de har kämpat mot: först arabisk nationalism mot det muslimska Osmanska riket, för att senare övergå till alltmer av islamism i kampen mot Israel och västvärlden. Trots växlande ideologiska förtecken har de hela tiden de facto främjat, eller försökt främja, sina genetiska intressen.
I slutorden skriver Rushton:
”Religiösa, politiska och klassmässiga konflikter intensifieras av att de påverkar fortplantningsframgången. Karl Marx gick inte tillräckligt långt i sin analys: ideologier kan visserligen vara de ekonomiska intressenas tjänare, men gener influerar bådadera. Eftersom individer har en större koncentration av genetiskt intresse i sin egen etniska grupp än i andra etniska grupper, kan de förväntas omfamna idéer som befrämjar sin grupp framför andra.”
”Även om den moderna idén om medborgarskap har ersatt bandet grundat på etnicitet med ett band grundat på värderingar, så är den etniska identitetens politik i färd med att alltmer ersätta klasspolitiken som det huvudsakliga hotet mot nationernas stabilitet.”
”Patriotiska känslor är mycket mer än en villfarelse skapad av eliterna för sina egna syften.”
Det naturliga urvalet opererar på gruppnivå
Den moderna sociobiologin har gjort ett avgörande, teoretiskt genombrott i hur man ser på gruppsamverkan bland människor. Detta ger löfte om en genomgripande förändring av hur man i akademiska sammanhang beskriver verkligheten.
Fram till år 1960 ansågs det rimligt att betrakta sociala grupper och till och med hela ekosystem som höggradigt anpassade enheter, som liknade individer i harmonin och samordningen mellan dess delar och anpassades av det naturliga urvalet. Emellertid användes denna metafor alltför lättvindigt och den kritiserades på 1960-talet. Det fanns goda skäl att ifrågasätta de enkla resonemang om grupper som brukade användas. Problemet kan illustreras med ett exempel.
Antag att en population av kaniner befolkar en ö och att det uppkommer en mutant som är effektivare att beta än övriga kaniner. Den nya kaninsorten konkurrerar ut dem med de gamla anlagen, och snart är alla öns kaniner av denna nya typ. Därpå visar det sig att populationen blir så effektiv att ön överexploateras, betet utrotas och hela populationen dör ut.
Gruppselektionisterna skulle okritiskt ha antagit att det naturliga urvalet försäkrar att kaninpopulationen utvecklas så att den anpassas efter öns resurser. D.S. Wilson & E. Sober konstaterar i Reintroducing Group Selection to the Behaviorial Sciences (1994) att ”möjligheten att anpassning på en nivå i hierarkin kan innebära en missanpassning på en annan nivå ignorerades eller antogs utfalla till förmån för den högre nivån”.
Denna uppfattning brukar benämnas naiv gruppselektionism. Den avvisas numera men omfattades av många framträdande biologer fram till 1960-talet.
*
År 1966 slog G.C. Williams fast med Adaptation and Natural Selection: a Critique of Some Current Evolutionary Thought, att en anpassning på en viss nivå i den biologiska hierarkin förutsätter en naturlig urvalsprocess på samma nivå.
I kaninexemplet kommer de effektiva gräsätarna att konkurrera ut de ineffektivare. Detta eftersom de förstnämnda får mer avkomma än de sistnämnda. Den här processen kommer att äga rum oberoende av överbetningen som blir följden.
Men det går att föreställa sig att ön är en i en större grupp av öar och att det bara är på en av dem som mutationen uppkommit. Då kan den population som har utrotat sig själv som ett resultat av mutationen ersättas av andra populationer som inte har drabbats.
I det här fallet kan man tala om en anpassning på gruppnivå men enbart på grund av att det sker ett naturligt urval. De överlevnadsdugliga populationerna, det vill säga de som inte har infekterats av mutationen, kan ersätta den missanpassade.
*
Dessutom, hävdade Williams, är urval på grupper ovanligt och därför oviktigt i naturen. Williams uppfattning kan få visst stöd av kaninexemplet.
Det förekommer förflyttningar mellan öarna. Vad är det då som hindrar att muterade kaniner infekterar de andra populationerna innan den drabbade population dött ut? Ett annat alternativ är att den drabbade populationen inte utrotas fullständigt utan överlever i ett undernärt och fåtaligt tillstånd. Det skulle förhindra att ön koloniseras av ”friska” populationer.
Som Wilson & Sober konstaterar krävs det att ”parametrarna i modellen är mycket fint inställda för att urvalet på gruppnivå skall segra över urvalet på individnivå”.
*
Williams tredje ståndpunkt gick ut på att endast arvsanlagen upp till en viss nivå, så kallade alleler och gener, kvalificerar sig som enheter för det naturliga urvalet. Det är i allmänhet endast dessa som kan kopiera sig med tillräcklig exakthet.
På individnivå är det bara organismer som fortplantar sig medels kloning som kopierar sig så exakt att det naturliga urvalet kan fungera, hävdade Williams. En organism som fortplantar sig på det vanliga sättet är i stället en unik kombination av arvsanlag som aldrig kommer att existera igen.
Även detta har använts som argument mot förekomsten av naturligt urval på gruppnivå. Tankegången utvecklas i Richard Dawkins vitt spridda bok Den själviska genen från 1976:
”Hos de arter som fortplantar sig sexuellt är en individ en alltför stor och alltför tillfällig genetisk enhet för att duga som enhet för det naturliga urvalet. En grupp av individer är en ännu större enhet. Genetiskt uttryckt är individer och grupper som moln på himlen eller sandstormar i öknen. De är tillfälliga anhopningar eller sammanslutningar. De håller sig förvisso inte stabila genom utvecklingshistoriska tidsrymder.
Populationer kan överleva länge men samtidigt blandas de ständigt upp med andra populationer och förlorar på så sätt sin identitet. Därtill är de utsatta för evolutionära förändringar inifrån. En population är inte tillräckligt avgränsad för att kunna vara en enhet för det naturliga urvalet, och den är heller inte tillräckligt stabil och enhetlig för att kunna ‘utväljas’ framför en annan population.”
*
Slutsatsen utifrån allt ovanstående blev vad Wilson & Sober kallar Williams första bud, som lär att man inte får tala om anpassning ovanför individnivån. Anpassningen på individnivån kan ha positiva eller negativa effekter på gruppnivån. Dessa effekter är dock irrelevanta för de evolutionära förändringarna.
Williams första bud kom snart att omfattas av majoriteten biologer och uppfattades som ett viktigt vetenskapligt framsteg.
En generation av universitetsstudenter fick lära sig om gruppselektion som ett sätt att inte tänka. Det blev nästan obligatoriskt för författare av vetenskapliga artiklar att försäkra sina läsare att gruppselektion inte kom till användning i resonemanget.
*
Williams tredje ståndpunkt, som förklaras i citatet från Dawkins ovan, innebär emellertid att inte heller individer kan ses som enheter för det naturliga urvalet. En individ är snarare en genernas omgivning.
Detta för med sig vissa svårigheter, enligt Wilson & Sober:
”Naiva gruppselektionister trodde att de högre nivåerna i den biologiska hierarkin var som individuella organismer i samordningen och harmonin mellan sina delar. Enligt Williams och Dawkins, emellertid, kvalificerar sig inte ens sexuellt reproducerande organismer som enheter för det naturliga urvalet eftersom de, i likhet med grupper, är alltför flyktiga. Om en varelse såsom en fågel eller en fjäril inte är en enhet för det naturliga urvalet, vad är det då som begåvar den med den interna harmoni som underförstås i ordet ‘organism’?”
Som ett svar på den frågan införde Dawkins begreppet bärare (eng: vehicle of selection, ibland översatt till ”överlevnadsmaskin”).
Generna i en individ liknas vid besättningen på ett roddarfartyg. De är illa tvungna att samarbeta eftersom de alla sitter i samma båt. Enda sättet för generna att reproducera sig själva är genom att få hela den individuella organismen, hela ”bäraren”, att överleva och fortplanta sig.
*
Men, frågar sig Wilson & Sober, om man accepterar att individer kan fungera som genernas bärare, hur är det då med grupper? Varken individer eller grupper kan göra tillräckligt exakta repliker av sig själva. Därför kan inte det användas för att hävda att individer och grupper är väsensskilda.
Gruppselektionisterna har aldrig grundat sina resonemang på föreställningen att grupper av individer skulle ha förmågan att kopiera sig själva.
Tesen har i stället varit att grupper av individer kan fungera som individer, det vill säga att en grupp av organismer själv kan betraktas som ett slags superorganism. Eller med Dawkins språkbruk: att en grupp av individer under vissa omständigheter kan vara en bärare.
*
Faktum är att man med hjälp av spelteori kan visa matematiskt att vissa grupper av organismer fungerar som bärare (superorganismer). Det finns också tydliga exempel på detta från naturen, speciellt de samhällsbyggande insekterna, såsom bin, getingar och myror.
Betänk en mutation hos bin som förbättrar deras kapacitet att samla nektar till kupan. Något som för med sig att bidrottningen kan frambringa mer avkomma.
Denna mutation skulle sprida sig, men inte genom att de effektivare bina konkurrerar ut sina kolleger i den egna kupan. Den skulle sprida sig genom att de bisamhällen som har bin av denna effektivare sort konkurrerar ut andra bisamhällen som saknar sådana bin.
Hela bisamhället är bäraren för detta arvsanlag, snarare än det enskilda biet.
*
För att ta ett fall som utvidgar begreppet även i motsatt riktning: det finns hos getingar exempel på en genmutation som ökar möjligheterna för sig själv att kopieras till avkomman – genom att minska samma möjligheter för andra gener.
Biologer brukar beteckna gener av detta slag som förbrytare. De bryter mot reglerna för de genetiska omkombinationerna vid könscelldelningen.
Om en förbrytargen får helt fritt spelrum kan avkomman som genen kopieras till dö. Om den hämmas av andra faktorer, som brukar benämnas ”ett genernas parlament”, kan avkomman överleva, om än försvagad.
Detta visar hur det naturliga urvalet kan verka på ett arvsanlag på flera nivåer.
Getingen är en grupp av gener ur förbrytargenens perspektiv och en bärare för övriga gener. Samtidigt är den en organisk del av en större bärare i form av getingsamhället. Förbrytargenen utsätts för ett positivt urval på den lägsta nivån och ett negativt på de båda högre.
*
Dessa insikter innebär att Williams första bud måste omvärderas.
Det är fortfarande korrekt ”att en anpassning på en viss nivå i den biologiska hierarkin förutsätter en naturlig urvalsprocess på samma nivå”.
Däremot stämmer det inte att ”urval på grupper [är] ovanligt och därför oviktigt i naturen” – även om man accepterar att endast gener och alleler kan kopiera sig med tillräcklig exakthet. När man inför begreppet bärare visar en närmare analys att det naturliga urvalet mycket väl kan verka på grupper.
Vi får sålunda en teori om ett naturligt urval som verkar på en hierarki av biologiska enheter, där anpassningen på en nivå kan motverkas av anpassningen på en annan. Teorin blir enhetlig, med övriga sociobiologiska inriktningar inrymda som specialfall.
*
Sociobiologer har brottats mycket med en särskilt intressant egenskap: de oegennyttiga eller altruistiska tendenser som finns hos många människor.
Dessa tendenser är nedärvda. Det innebär enligt utvecklingsläran att det bör ha skett ett naturligt urval som på något vis har gynnat individer med anlag för altruism.
Därför sökte Dawkins i Den själviska genen förklara förekomsten av altruism i termer av genernas ”själviska” strävan att kopiera sig själva.
I kombination med Williams första bud mot anpassning på gruppnivå gav detta sociobiologin en nihilistisk karaktär. Resonemangen gick ut på att altruismen är skenbar, att vi alla alltid är i någon mening egennyttiga, också när vi uppfattar oss som oegennyttiga.
Dessa beskrivningar lät sig göras genom att genens kopiering av sig själv i överförd bemärkelse kallades ”självisk”. Metaforen syntes ofarlig eftersom gener inte uppfattas som medvetna varelser. När resonemangen tillämpas på organismer, genernas bärare, blir det dock svårare att hålla isär begreppen.
Exempelvis kan en mor som offrar sig själv för att rädda sitt barn undan en tsunami beskrivas som självisk, eftersom hon genom att hjälpa barnet hjälper sina egna gener att överleva. Med ett normalt språkbruk skulle ordet självisk ha reserverats för den mor som räddar sitt eget skinn och avstår från att hjälpa barnet.
Den själviska genen svämmar över av detta slag av ointuitiv begreppsanvändning, som suddar ut gränserna mellan moraliskt och omoraliskt beteende. Än mer förbryllande blir tankegångarna som skall förklara osjälviskt handlande i förhållande till en större grupp av människor, som kanske inte ens är nära släkt.
*
Renässansen för grupper som legitima föremål för det naturliga urvalet kastar ett nytt ljus över altruismen. En grupp av osjälviska personer är nämligen i många stycken överlägsen en grupp av nyttomaximerande individualister.
Det är lätt att tänka sig förhistoriska situationer där nära gruppsamverkan har varit ett villkor för överlevnad.
På nordliga breddgrader har det väl främst handlat om en kamp mot elementen. I mer tätt befolkade områden söderut har det i högre grad handlat om en direkt kamp mellan konkurrerande klaner och folkstammar.
I båda fallen gäller att ju fler oegennyttiga medlemmar, desto bättre är det för gruppen.
*
Men en grupp och dess osjälviska medlemmar kan utnyttjas av en ”fripassagerare”, eller ”fuskare” (jfr ”förbrytargen”), det vill säga en person som drar nytta av sin grupptillhörighet utan att identifiera sig med gruppen eller ge någonting tillbaka i form av förpliktelser eller osjälviskhet.
Man kan till exempel tänka sig att en bys alla osjälviska medlemmar hjälps åt att omgärda byn med en palissad, som skydd mot en annalkande fiendehär. Samtidigt passar fuskaren på att i stället arbeta med sin egen trädgårdsodling för att skaffa tillräckligt med mat inför vintern för sig och sina barn.
Fuskaren får på detta sätt både skydd mot fiendehären och gott om mat. Blir det en hård vinter har han en avgörande fördel gentemot sina grannar. Detta innebär att anlagen för osjälviskhet på sikt ersätts av mer själviska anlag och att gruppen skingras.
Därför behövs något slag av sociala kontrollmekanismer som förhindrar eller försvårar fusk. I exemplet ovan kan man tänka sig att fuskaren och hans familj förvisas från byn om han inte bättrar sig.
Kontrollmekanismer av detta slag har samma funktion för människorna i en grupp som lagarna för könscelldelningen har för generna i en organism.
*
Många människor uppfattar instinktivt när sådana kontrollmekanismer är i bruk och är då beredda att av egen fri vilja låta allmännyttan gå före egennyttan.
Somliga söker sig också självmant till sammanhang där de helt förväntas uppge sina privata intressen för gruppens. Det gäller till exempel vissa politiska eller religiösa sammanslutningar eller militära elitförband.
Även i mer alldagliga situationer är människor i allmänhet beredda att identifiera sig med en grupp. Sociologiska undersökningar visar att anställda som trivs på sin arbetsplats upptar företagets intressen som sina egna. Till och med anställda på den lägsta nivån i rangordningen tar beslut som förutsätter ett svar på frågan: ”Vad är bäst för företaget?”
Generellt gäller att människor tenderar att sluta sig samman i samarbetande lag vid minsta antydan om att de befinner sig i en situation där olika grupper kämpar mot varandra. Ofta undviker en medlem att exploatera sin grupp också när han i experimentellt syfte ges säkra fuskmöjligheter. Barn formerar sig i grupper lika spontant som vuxna.
Detta är typiska kännemärken för en egenskap som har gynnats (och gynnas) av det naturliga urvalet. När det går att förhindra att gruppen undergrävs inifrån är osjälviskhet fördelaktig också för individen.
*
Dessa fakta och insikter är av epokgörande teoretisk betydelse, inte bara inom sociobiologin utan också inom andra beteendevetenskaper, som alla har förhärskats av sin variant av doktrinär individualism.
Sociobiologin har fått en kraftigt förbättrad förklaringskapacitet sedan man återupptäckt gruppselektionens betydelse, vilket bland annat gett upphov till professor Kevin MacDonalds välkända arbeten.
Emellertid är detta bara början. Den nya sociobiologin erbjuder en solid grund för en rad forskningsprogram, som alla kommer att beskriva, analysera och förklara samhället på ett uppbyggligt sätt – med samspel och motsättningar mellan biologiskt definierade folkgrupper som verklighetsbeskrivningens naturligaste byggstenar.
Detta är revolutionerande om man betänker att olika marxistiska och individualistiska läror i dag dominerar samhällsvetenskapen – och att sociobiologin är så grundläggande att andra vetenskapsgrenar kan reduceras till den. Inom varje område där den nya sociobiologin gör sitt intåg, kommer den politiskt korrekta åskådningen att tvingas dra sig tillbaka.
——————————————–
Den här artikeln publicerades först i Folkets Nyheter nr 4, 2005. År 2005 var Wilson & Sobers ståndpunkter ännu en minoritets bland etablerade sociobiologers. Sedan dess har synsättet i kraft av starka argument blivit alltmer etablerat.
Sociobiologins möjligheter måste användas
Ofta men inte alltid kommer denna blogg att anlägga ett sociobiologiskt perspektiv; detta då jag är av uppfattningen att den moderna sociobiologin, sedan begrepp som gruppevolutionär strategi har introducerats, har en stor, icke exploaterad potential för att förstå, beskriva och förutsäga samhällsförändringar, i synnerhet förändringar hos ett mångetniskt samhälle. Vi borde eftersträva att det blir minst lika okontroversiellt att göra en sociobiologisk analys, som det i dag är att göra en ”klassanalys”. Detta vore en vetenskapligt sett naturlig utveckling, eftersom en sociobiologisk analys är både mer djupgående och vidare än en klassanalys — en sociobiologisk analys kan med fördel innefatta en klassanalys som en mindre del, t.ex. för att reda ut de inre funktionerna hos en (etnisk) grupp, vilken i sin tur är en del av en större gruppdynamik. Slutligen kan en sociobiologisk analys bredda och förfina en klassanalys, eftersom den tar hänsyn till underliggande biologiska drivkrafter och inte bara snävt ekonomiska. Hur som helst förtjänar sociobiologin att lyftas fram mer än vad som har gjorts hittills, om inte annat på grund av dess möjliga metapolitiska inverkan.
*
Lika lite som ett accepterande av nationalekonomi måste innebära att man tror att mänskligheten blott består av ekonomiskt rationella konsumenter och producenter, måste ett accepterande av sociobiologi betyda att man skapar sig en vulgärbiologisk världsbild, i vilken alla kulturyttringar och handlingar reduceras till en genernas kamp för tillvaron. Rätt uppfattad är sociobiologin ett analysverktyg med väldig potentiell förklaringskapacitet — allt ifrån nationalekonomi till sociologi skulle till sina sunda delar kunna härledas utifrån sociobiologiska axiom — men den kan för den skull inte förklara hela tillvaron med alla dess mysterier.
*
Bloggen kommer inte att uppdateras så ofta, men i gengäld hoppas jag att ni i varje inlägg kommer att finna något av substans. Till en början kommer det främst att vara fråga om redogörelser av och kommentarer till sådant som skrivits av forskare inom området, men efter hand som jag blir mer bekväm i hanterandet av den sociobiologiska begreppsapparaten, kommer andelen egna reflektioner och analyser att växa.