Regeringen spelar Breivik rakt i händerna
Det har kommit ett slags svar från regeringens sida på attentatet i Norge. Man kommer att satsa mer resurser på att bekämpa ”våldsbejakande extremism”. Den knappt existerande vitmaktmiljön får sig en släng av sleven, liksom islamismen och den autonoma vänstern, trots att dessa rörelser egentligen inte har något med händelserna i Norge att skaffa. Indoktrineringen i skolorna ska intensifieras, särskilt indoktrineringen av ”en kärna av omkring 20 procent av eleverna som uttrycker tydligt intoleranta attityder, det handlar framförallt om pojkar från socioekonomiskt marginaliserade hem”.
Det är intressant att notera att ingen av de föreslagna åtgärderna skulle ha stoppat Breivik eller kommer att förhindra att någon följer hans exempel: Breivik kommer inte från ett ”socioekonomiskt marginaliserat hem”; han är för demokrati och var under skolåren hiphopare och hade således omfamnat de attityder som regeringen önskar inympa i skoleleverna; dessutom riktar sig inte Breivik till dem som arbetar med oppositionspolitik öppet eller organiserat och följaktligen riskerar att hamna i olika register.
Breivik riktar sig i sitt kompendium 2083 till ickeorganiserade individer och ställer upp ett alternativ till parlamentariskt, metapolitiskt och annat organiserat politiskt arbete: håll dig undan all oppositionell verksamhet, manar han; om du ska gå med i ett parti, välj ett etablerat parti, som kan ge dig ”ett lätt sätt att komma nära mål som annars vore omöjliga” (s. 927); upprätthåll en politiskt korrekt fasad (s. 852), bida din tid och planera ett terrordåd där du ”inte säljer ditt liv billigt” utan dödar så många mångkulturister som möjligt. (En central tanke är också att man inte ens ska försöka att komma undan med dådet utan förlika sig med döden eller livstids fängelse och fokusera all planering på att åstadkomma största möjliga skada; hårdare straff skulle därför inte ha någon som helst avskräckande verkan på dem som anammar Breiviks idéer.)
Utspelet från regeringen förefaller sålunda ha en blott skenbar relation till Norgemassakern och går i stället ut på att övervaka och göra livet surt för dem som inte väljer Breiviks väg utan föredrar att arbeta med hjälp av olika former av organisering och gruppsamarbete. Denna väg görs därmed mindre attraktiv, vilket innebär att Breivik-alternativet blir desto mer tilldragande och även kan komma att uppfattas som mer legitimt. Detta riskerar alltså att spela Breivik rakt i händerna, ty som han skriver angående norska Framstegspartiet: ju fler som får sina ”illusioner om en demokratisk förändring krossade”, desto fler kommer att ”tillgripa väpnat motstånd” (s. 1401).
*
Om man verkligen ville motverka framtida, inhemsk terrorism, vore det bättre att slå in på motsatt väg. Läser man Breiviks kompendium så framgår att han är för demokrati men menar att den demokratiska processen har satts ur spel och inte fungerar som den ska, särskilt när det gäller invandringspolitiken, något som nog en stor del av befolkningen skulle kunna skriva under på.
Ville man minska grogrunden för efterföljare borde man därför ta itu med det demokratiska underskottet och försöka släppa debatten helt fri, inte bara på Internet, utan i etablerade media, åtminstone de statliga. Man skulle kunna söka bannlysa tabubeläggning och härskartekniker, såsom stämplingar, psykologisering och sjukförklaring av vissa åsiktskomplex (termen ”islamofobi” för att ta ett aktuellt exempel), från det offentliga samtalet. Politiskt motiverad censur skulle kunna förbjudas i statliga media. Man skulle kunna försöka få till stånd en saklig och vuxen diskussion om de viktiga samhällsproblem vi står inför. Återinför — eller inför — kort sagt ett demokratiskt, offentligt samtal värt namnet. Det demokratiska systemet skulle samtidigt kunna reformeras i direktdemokratisk riktning för att få mer legitimitet.
På dessa reformer skulle förmodligen automatiskt följa en kraftig men fredlig förändring av invandringspolitiken och återvandringspolitiken m.m., vilket slutgiltigt skulle undergräva underlaget för uppkomsten av fler breivikar.
*
Det låter som en klyscha, men det här terrorismproblemet skulle alltså kunna lösas med mer frihet och mer demokrati, dvs. riktig frihet och riktig demokrati.
I stället tycks vi dock få en ytterligare dos av sådant som skapade Breivik: mer indoktrinering i kulturmarxistiska värderingar, mer övervakning av dem som inte väljer Breiviks metod, mer otillbörlig uppifrånstyrning i demokratins namn osv.
Före och efter Breivik
Massakern i Oslo och Utöya har skakat om Norge, Sverige och hela världen, och vi har fått se en allt annat än vacker föreställning där gärningsmannen Anders Behring Breivik förskjuts mellan olika politiska läger; få vill kännas vid att någon med något som liknar ens egen politiska åskådning skulle kunna genomföra ett så horribelt dåd, och alla försöker sortera in honom i ett fack så långt som möjligt från sitt eget. Jag har hängt med i nyhets- och kommentarflödet så gott jag har kunnat och har även läst delar av det manifest och sett den film attentatsmannen ska ha framställt, där han motiverar sitt handlande, och tänkte här presentera några reflektioner som jag har gjort hittills.
*
De flesta som är politiskt medvetna har nog någonstans insett att massinvandringspolitiken och ett demokratiskt samhälle med fri åsiktsbildning i förlängningen är en oförenlig kombination och att den nuvarande samhällsutvecklingen pekar mot ett framtida sammanbrott och kanske till och med inbördeskrig. Det finns flera tänkbara framtidsscenarier, men fortsatt demokrati och massinvandring för evinnerlig tid är inte ett av dem.
För ett parti som socialdemokraterna och andra etablissemangspartier är icke desto mindre visionen om ett mångkulturellt, demokratiskt blandsamhälle med öppna gränser en bärande del, som motiverar och lockar nya medlemmar. När attentatet i Norge har fått sjunka in och de omedelbara sympatiyttringarna med det drabbade partiet har lagt sig tror jag att denna vision kommer att ha förlorat mycket av sin lyskraft och trovärdighet och att det kommer att bli svårare att rekrytera medlemmar och sympatisörer med hjälp av den.
Attentatsmannen Breivik har sagt att han ville sända en signal: om ni inte ändrar er politik så kommer samhället att störtas i kaos. Och trots att det för varje anständig människa är en självklarhet att ta avstånd från den grymma metod han använde för att skicka signalen, så måste signalen i viss mån nå fram, eftersom han med sitt exempel har visat att en enda person, om denne är tillräckligt fanatisk och hänsynslös, kan åstadkomma oerhörd skada på den nuvarande maktstrukturen; i praktiken blir det, om inte Breivik skulle visa sig vara en fullständigt unik engångsföreteelse, omöjligt att skapa ett fredligt, demokratiskt blandsamhälle. Systemet blir nu tvunget att skydda sig mot tillslag av framtida ensamvargar som i Breiviks anda handgripligen och med alla medel ”decimerar kulturmarxismen” på ett icke blott symboliskt utan högst kännbart vis. I och med att han använde attentatet som ett gigantiskt marknadsföringsevent för sitt manifest, i vilket han förklarar hur han resonerar och har gått till väga och ger taktiska och praktiska tips och råd, och i och med att de spänningar och den polarisering som gav upphov till Breivik kommer att bli alltmer påtagliga med tiden, så vore det naivt att inte förvänta sig att andra kommer att följa i hans fotspår.
Om massinvandringssamhället ska kunna fortbestå så kommer i så fall en effektiv polisstat, inklusive ett kväsande av Internet, att bli nödvändig. Som svar på massmordet har det redan framförts flera subtila och inte så subtila krav på Internetcensur, ökad övervakning, politisk registrering etc. Oberoende av vilken väg man slår in på så går visionen om det demokratiska, mångkulturella blandsamhället mot sin död.
*
Att Breivik till en icke obetydlig del grundade sina handlingar på sin version av kristendom (hur okristliga än själva handlingarna var) är också värt att notera. Kristendomen har historiskt sett och i praktiken varit allt annat än pacifistisk och kan under vissa betingelser bidra till att uppamma till och med mer fanatism än till exempel islam, något som fallet Breivik är ett aktuellt exempel på.
Inte bara förberedde sig Breivik på döden, trygg i sin Gudstro och i sin övertygelse om att han hade rätt, som en muslimsk självmordsbombare skulle kunna ha gjort, utan han gick längre än så, ty han beredde sig på att bli utsatt för spott och spe och hat från hela världen — också från sina mest närstående och från flertalet som delar hans politiska övertygelse — fängelse för resten av livet och eventuellt tortyr (han menar i manifestet att informella former av tortyr tillämpas även i norska fängelser, till exempel genom att en fånge placeras bland fientliga medfångar som får fria händer). Kort sagt hade han förberett sig på sin Golgatavandring. Det steget i martyrskapet finns, rätta mig om jag har fel, inte inom islam, ehuru det inte sällan förekommer att muslimer med öppna ögon går i döden och tar andra med sig för en högre sak.
Breivik resonerar kring döden i manifestet och kommer fram till att han, om han skulle överleva attentatet, mer verkningsfullt skulle kunna föra ut det politiska budskapet och motverka att den politiska udden slipas bort, förkrymps och oskadliggörs i den efterföljande uppståndelsen. Trots medvetenhet om vad det kommer att innebära för honom i form av hat, avståndstaganden och fysiska och psykiska umbäranden föredrar han därför att om möjligt överleva dådet, vilket troligen är huvudförklaringen till varför han inte gjorde motstånd mot polisen vid gripandet.
Jag vet inte vad jag mer kan säga till den som inte inser vilken samhällsfarlig suggestionskraft Breiviks gärning har. Jag vet inte heller vad detta i slutändan kommer att leda till; men det som har hänt är tillräckligt betydelsefullt för att tala om ett före och efter Breivik. Det politiska landskapet och framtiden ser annorlunda ut efter det här.
*
Det kan tilläggas att det egentligen inte spelar någon avgörande roll om det skulle visa sig att dådet är en del av en större konspiration av falskflaggkaraktär, vilket har visat sig vara fallet med en del andra terrorattentat genom historien. Jag har än så länge inte sett några övertygande belägg för något sådant den här gången, men oavsett vilket så har jag svårt att se annat än att det kommer att komma efterföljare till Breivik, efterföljare som opererar på egen hand och inte kan kontrolleras av någon och som kommer att bidra till att göra det mångkulturella, demokratiska samhället än mer ohållbart än det är i sig självt.
Avslutningsvis vill jag understryka att jag inte anser att ändamålet helgar medlen och att jag inte förespråkar våld eller andra olagliga metoder för att uppnå politiska mål. Jag känner medlidande med de anhöriga till dem som har drabbats av denna attack men tror alltså att stenen nu är satt i rullning och att vi tyvärr kommer att få se fler, liknande händelser under åren som kommer.
——————
Se även Oskoreis analys av manifestet:
Del 1
Del 2
Kommentarer och analyser från Occidental Observer om Breivik
11 december-attackerna — kort kommentar
Statsminister Fredrik Reinfeldt släppte med anledning av 11 december-attackerna upp en liten testballong om att ”ett öppet samhälle” är något slags ynnest som nu är hotad till sin existens; Reinfeldt säger sig vara redo att ”på alla sätt försvara” det öppna samhället, men underförstått kan det gå förlorat i framtiden.
Helt fel, Reinfeldt. Om det inte går att kombinera massinvandring, mångkultur och anfallskrig med ett fritt samhälle så är det massinvandringen, mångkulturen och anfallskriget som ska stryka på foten.
Ge akt på Reinfeldts illavarslande skydd för ett öppet samhälle. Internetutbredningen innebär att den rådande makten har ett starkt intresse i att hitta andra metoder för att behålla kontrollen, eftersom det blir allt svårare att styra befolkningen med hjälp av massmedia. Reinfeldt tycks bereda marken för att i det öppna samhällets namn ytterligare kränka svenskarnas frihet — en frihet som hade hävd långt innan det öppna samhället ens var påtänkt som begrepp.
Varje reaktion eller förebyggande åtgärd måste underkännas, kritiseras och motarbetas om den, i stället för att avveckla det mångkulturella samhället och krigsinsatsen i Afghanistan, syftar till att inskränka vår personliga integritet, yttrandefrihet eller något liknande.
—
(För protokollets skull noterar jag att det är en del saker i denna historia om en islamist från Tranås med [fjärrutlöst?] bombbälte som är egendomliga. Det är även svårt att se att muslimerna eller islamisterna vann något alls på dessa attacker.)
—
Uppdatering 2010-12-14 kl 13:58:
Nu ska polisen få läsa din e-post
S vill ha kvar FRA-lagen
Uppdatering 2010-12-15:
Nu registreras allt
Uppdatering 2010-12-16:
Säpo släpper 126-sidig rapport om islamism
Polisen ska få övervaka mera
Journalismens död
Erik Almqvist (SDU), numera riksdagsman för Sverigedemokraterna, har fått en egen tråd på diskussionsforumet Flashback, där han personligen svarar på frågor från väljare och potentiella väljare.
Det kan tyckas vara en ganska alldaglig och rentav självklar företeelse, men faktum är att den förebådar journalismens död. Med journalismen avser jag en ideologisk riktning som anser att s.k. journalister har en viktig samhällsfunktion som granskare av och i praktiken mellanhand mellan politiska makthavare och folket. Journalismen har varit stark under ett par sekel nu, så stark att den nästan tas för given och har påverkat flera länders, inklusive Sveriges, grundlag, med särskild lagstiftning om frihet och skydd för journalister.
Det nya, som ger Erik Almqvists oskyldiga direktkommunikation med väljare via Flashback en sådan sprängkraft, är att antalet människor han når på detta sätt väl tål en jämförelse med antalet människor han når genom att ställa upp på en intervju i valfri tidning eller tv- eller radioprogram. Han kringgår sålunda den journalistiska mellanhanden och maktapparaten och gör den överflödig.
Det är ingen slump att det är just en sverigedemokrat som står för detta viktiga steg mot något som faktiskt mer liknar en forntida atensk eller isländsk demokrati än en modern skendemokrati. Som jag har framhållit i ett tidigare inlägg så skulle Sverigedemokraterna sannolikt inte ha kommit in i Riksdagen i år om det inte vore för förekomsten av och opinionsbildningen på Internet.
Erik Almqvist får inte nödvändigtvis vare sig lättare eller svårare frågor på Flashback än han får i en mediaintervju, men han får delvis helt andra frågor och avkrävs helt andra svar. Dessutom har han möjlighet att svara utan att bli avbruten. Politiskt korrekta positioneringar och kortare retoriska fraser fungerar egentligen inte alls i direktkommunikation med väljarna, som snarare tenderar att efterlysa ideologisk konsekvens och lojalitet med Sverige och det svenska folket.
Sverigedemokraternas ideologiska utveckling under de senaste 10-15 åren kan till stor del sägas ha handlat om att slipa bort sådant som har varit svårt att stå för i gammelmedia och lägga till sådant som kan vara lättare att stå för. Ett exempel kan vara diverse sionistiskt färgade utspel från enskilda sverigedemokraters sida, vilka inte är ägnade att vinna väljare (ty någon sådan opinion finns inte i den svenska väljarkåren) men från början torde ha handlat om att smörja medieägare i ett försök att få en mer välvillig behandling i massmedia.
Anpassningen framöver kan förväntas att i ökande utsträckning bero av vad som går hem bland väljarna. Det medför inte tvunget en klok och verkningsfull politik men en betydligt intressantare och mer fruktbar dynamik än den vi har sett hittills.
Själsliga rubbningar i massinvandringens spår
Martin Ezpeleta har skrivit en läsvärd och självutlämnande artikel om hur hans identitet har bringats ur fattning av att växa upp som invandrare i Sverige. Artikeln skvallrar om hur den svenska invandringspolitiken helt förutsebart har skapat identitetsförvirrade, bittra och besvikna människor.
Invandrare har från officiellt håll lurats att tro att svensk är något man kan ”bli”. Men i verkligheten fungerar det ju inte så, eftersom svenskhet till stor del är något medfött och nedärvt, en etnicitet eller en stamtillhörighet. I synnerhet en person med uppenbart icke-svenskt yttre har i normalfallet ingen som helst möjlighet att ”bli” svensk och att uppfattas som svensk fullt ut. Det skulle i så fall ta flera generationer av upprepat ingifte i den svenska genpoolen, och inte ens då är utfallet givet.
Svenskarna är faktiskt idag, till följd av invandringen, på sätt och vis ett särdeles etniskt medvetet folk. Liksom en vistelse i utlandet skapar en förhöjd medvetenhet om sin egen etniska tillhörighet, skapar förekomsten av en stor mängd människor med utländsk härkomst i Sverige en förhöjd etnisk medvetenhet även här. Kategoriseringen svensk/icke-svensk görs av nästan alla svenskar automatiskt och dagligen och omedelbart vid stiftandet av en ny bekantskap. Det gäller i lika hög grad politiskt korrekta svenskar som det gäller politiskt medvetna svenskar, i lika hög grad etnomasochister som etnonationalister, oikofober som xenofober.
Förstörelsen av människors identitet och själsliga jämvikt, här exemplifierad av Martin Ezpeleta, är ytterligare en dyster aspekt på det mjuka folkmordsförsök som svenskarna har utsatts för. Massinvandringspolitiken är en tragedi, också för de invandrare som har lockats hit under falska förespeglingar om att det på något vis skulle gå att ”bli” svensk och helt accepterad som svensk i det svenska samhället.
Martin Ezpeletas bitterhet är fullt begriplig, även om den enligt min mening är riktad åt fel håll.
—
Martin Ezpeletas artikel finns här.
Se även Wodinaz’ artikel om svenskhet.
Början till slutet för den skendemokratiska eran
Valet 2010 blev historiskt. På flera sätt.
Sverigedemokraterna tog äntligen plats i Sveriges riksdag. Det gjorde man utan att ha haft någon egentlig tillgång till massmedia, bortsett från att man har utsatts för en störtflod av attacker och negativ uppmärksamhet.
Man har inte heller haft tillgång till gatorna för att föra ut sitt politiska budskap. Motdemonstranter har tillåtits att störa partiets torgmöten.
Men på Internet har idéerna och informationen flödat fritt. Det är numera en ganska stor minoritet (runt 13 procent*) av befolkningen som får nyheter och andra upplysningar huvudsakligen från Internet. Det är här Sverigedemokraterna har hämtat huvuddelen, eller åtminstone en avgörande kärna, av sina väljare.
- ANVÄNDANDET AV INTERNET NÅR EN KRITISK MASSA -
Man bör ha klart för sig att SD inte skulle ha kommit in i riksdagen utan Internet. Partiet skulle ha kunnat förbigås med tystnad under valrörelsen, på ungefär samma sätt som Det Nya Partiet på 1990-talet.
I dag är emellertid Internet tillräckligt stort för att med en lyckad kampanj föra in ett parti i riksdagen eller åtminstone förhindra att det stängs ute. Till nästa val kommer än fler väljare att ha lösgjort sig från gammelmedias förtrollning och övergått till Internet som huvudsakligt medium** för informationsinhämtning. Väljarbasen för Sverigedemokraterna och liknande partier kommer att fortsätta att växa.
Den mediala smutsstormen mot SD under valrörelsen gör att intåget i riksdagen kan ses som ett folkligt uppror mot det mediapolitiska etablissemanget.
Sverigedemokraterna är i grund och botten ett gräsrotsparti med tidigare okända personer som ledare. Deras mandat grundar sig nu helt och hållet på en folklig rörelse som misstror etablissemanget i allmänhet och massmedia i synnerhet. Ingen har röstat på Sverigedemokraterna för att han eller hon tror att Sverigedemokraterna är en del av eller ens accepterat av etablissemanget. Det ger partiet en frihet och ett mandat att mer eller mindre ignorera massmedias oskrivna regler om vad som får sägas och göras.
Den ensidiga propagandan i valrörelsen har även slagit tillbaka hårt mot gammelmedias redan svårt sargade trovärdighet. Mängder av nya mediekonsumenter lär ha fått nog och sökt sig ut på Internet för att finna mer allsidig information.
- SLUTET FÖR MEDIA SOM KUNGAMAKARE? -
Ett tecken i tiden är att dessutom det betydligt radikalare nationalistpartiet Svenskarnas parti tog ett kommunalt mandat. Den tilldragelsen är på sätt och vis än mer revolutionerande och kan säkerligen också i någon mån härledas till framväxten av Internet.
Det som har hänt i detta val är att vi har tagit ett steg ut ur en skendemokratisk, folkfientligt oligarkisk epok. Denna epok kännetecknades av att makten regerade medelst kontroll över massmedia. Den eran kommer i den framtida historieskrivningen att förknippas med 1900-talet.
Och samtidigt har vi tagit ett steg in i ett mer sant demokratiskt tidevarv som kommer att förknippas med 2000-talet.
Så länge Internet ser ut ungefär som det gör i dag styrs det endast i begränsad utsträckning av pengar. Idéer och information flödar fritt och snabbt och gratis. De etablissemangsfientliga väljare som har röstat in Sverigedemokraterna i riksdagen har till stor del kunnat bemöta och neutralisera alla angrepp mot partiet med hjälp av horisontal motpropaganda, dvs. inlägg på bloggar, i diskussionsfora och på tidningarnas kommentarsfunktioner.
Detta rubbar ett av den oligarkiska ordningens stödjeben och öppnar upp för en mer demokratisk ordning.
- EN NY TID -
Som varje student av Platon, Tocqueville eller Le Bon vet kan den kommande demokratiska eran komma att bli stökig, oförnuftig och kortvarig. Vi måste vara ständigt vaksamma mot alla försök uppifrån att förstöra Internet eller avskaffa demokratin i förtid.
Men det kommer att bli en spännande tid och en tid som omöjligen kan bli sämre än det skendemokratiska och oligarkiska 1900-tal som vi nu har börjat lämna bakom oss.
—
Se även:
Stå på er nu, SD
Urartning
In your face — kort valanalys
SD mot de extrema
Det enda som verkligen är viktigt
* Denna uppgift och länk lades till artikeln 2010-10-28
** Länken lades till 2010-10-28
Så ”omskolades” antikommunisterna bakom järnridån
Mot slutet av andra världskriget invaderades Rumänien av Sovjetunionen, och en kommunistisk regim upprättades. Stödet för kommunismen hos det rumänska folket var obefintligt, men medelst ett batteri av bestialiska metoder som hade utvecklats i Sovjetunionen kunde makten konsolideras.
I upptakten till De antimänskliga beskriver författaren, rumänen Dumitru Bacu, sitt första möte med studenter som hade genomgått marxistisk ”omskolning”. Bacu, själv politisk fånge, hade hamnat i samma fångtransport som ett par studenter som han var bekant med sedan tidigare:
”De såg besynnerliga ut. Jag hade passerat genom många fängelser i Rumänien, jag hade mött tusentals fångar men aldrig sett sådana ansikten. Under blekheten, som var gemensam för alla fångar, utstrålade deras ansikten en stor vekhet. Och i de utmärglade ansiktena var präglat ett uttryck av skräck, ett stelt uttryck, härstammande från någon för mig okänd erfarenhet. Det gav dem ett skrämmande utseende. Den student som var kopplad till mig [med handklovar] föll senare på natten i sömn, och hans huvud kom att luta mot min axel. Jag kunde inte stå emot den skräckkänsla som grep mig och rörde på axeln för att väcka honom. Hans ansikte belystes av månen och föreföll som ansiktet hos en död, som dött överraskad av en skräckupplevelse så ohygglig att den följt honom bortom döden. Förr om åren hade han varit en framgångsrik simmare och en modig man.
[...] På morgonen anlände vi till Bukarest. Vi fördes till stationens poliskontor, vilket antydde att vi skulle fortsätta färden. Då började den av de två som var kopplad till mig att lovprisa kommunismen! Det föreföll som han riktade sig till de andra två, inte så mycket för att övertyga som för att visa att han kunde korrekt repetera en inlärd läxa. Och han verkade ha bråttom för att hindra att de andra två kom först. Han rabblade de utnötta meningslösa ord som repeterats av kommunister i varje gathörn, men de antog för mig en djupare mening då jag hörde dem från honom. Jag var bestört över att höra honom tala på det sättet, för jag kände honom väl och visste vad han hade känt för kommunismen.”
- BETINGADE REFLEXER -
I De antimänskliga får vi för första gången på svenska läsa en ingående beskrivning av den systematiska tortyr marxisterna använde när de hade fått total makt i ett samhälle, bland annat för att förmå politiska motståndare att göra de mest otroliga erkännanden. Världen känner fenomenet främst från skådeprocesserna i Moskva, mot Josef Stalins fiender inom Partiet.
Metoden grundar sig på principen om betingade reflexer. Denna princip beskrevs vetenskapligt av den ryske nobelpristagaren Ivan Pavlov i en omtalad avhandling från 1903 men har använts praktiskt i hundratals år mot djur. Ett exempel är när romer lär björnar att dansa:
”En liten björnunge placeras på ett golv av plåt. Under golvet brinner en eld. Då plåten blir varm börjar björnen få ont i sina tassar och lyfter den ena tassen efter den andra för att svalka den. Någon slår på en trumma under tiden. När denna träning har upprepats många gånger så har den neurologiska bindningen mellan ljudet av trumman och tassarnas rörelse etablerats, och björnen kommer alltid, även som fullvuxen, att börja ‘dansa’ när han hör trumman.”
En raffinerad variant av denna teknik tillämpades i Rumänien åren runt 1950, efter att Rumänien hade invaderats av Sovjetunionen och en kommunistisk regim under Ana Pauker hade inrättats. Man ville testa om det gick att omskola landets mest hängivna antikommunister till fanatiska kommunister. Speciellt gällde det de studenter som var medlemmar i det nationalistiska Järngardet.
- NEDBRYTNING MED TORTYR -
I det första steget utsattes ynglingarna för månader av utstuderad tortyr och förnedring, under vilken de noggrant övervakades så att ingen fick tillfälle att begå självmord. När ett offer var fullständigt nedbrutet och redo att börja samarbeta tvingades han att i ord och handling dra allt i smutsen som han tidigare hade värderat högt. Man började med de värderingar som låg utanför hans ego och arbetade sig systematiskt inåt mot det egna jaget.
Som Rumäniens nationalister var kristna fick offret först hitta på olika perversa historier om främst Jesus och hans mor, jungfru Maria. Nästa steg var att dra alla Rumäniens historiska hjältar i smutsen; särskild energi ägnades åt att få den nedbrutne att smutskasta, förnedra och förlöjliga ledarna för de antikommunistiska rörelserna i Rumänien, inte minst den framlidne Corneliu Codreanu. Därefter skulle han fantisera ihop en kränkande och pervers bakgrundshistoria om sina föräldrar och den egna uppväxten. Och slutligen skulle offret på samma sätt ”bekänna” hur den egna levnadsbanan och personligheten var förvriden och skurkaktig och hur detta tidigare hade gjort honom oemottaglig för marxismen.
- FÖRSTÖRELSEN AV SJÄLEN -
De betingade reflexer som hade skapats medels tortyren, skräcken för att utsättas för mer tortyr och övergrepp, gjorde att offren inte vågade tro annat än att den påhittade, perversa bilden av verkligheten och det egna jaget var korrekt. Sanningen förknippades med smärta och förnedring och förträngdes, och en ny, med den marxistiska ideologin överensstämmande personlighet tog plats i den kropp som tidigare hade tillhört en hängiven nationalist.
Men detta var inte nog. För att bevisa att han var fullständigt omvänd tvingades offret slutligen att som angivare och torterare utsätta sina forna vänner för samma behandling som han själv hade utsatts för. Detta, som är verklighetsbakgrunden till böcker som 1984 av George Orwell, innebar den slutliga, moraliska förstörelsen av offret.
Endast de som hade turen att avlida under tortyren klarade att stå emot denna metod. Den hade utprovats under de bloddränkta decennier då bolsjevikerna underkuvade Ryssland.
- SVERIGE PÅ OMSKOLNING? -
Som svensk läsare hajar man flera gånger till över likheterna mellan den intensiva omskolning som studenterna i Rumäniens fängelsehålor utsattes för och den ideologiska läxa som massmedia, etablerade politiker och utbildningsväsendet i Sverige söker inpränta i oss.
Denna likhet är ingen slump. Det är i mångt och mycket samma ideologi som motiverade torterarna i Rumänien, som motiverar det svenska etablissemanget från vänster till höger. Det är i grunden samma ideologi som fick torterarna i Rumäniens fängelser att tvinga sina offer att dra Rumäniens historiska hjältar i smutsen, som får självutnämnda historiker i maktens tjänst att omtolka Sveriges historia för att göra den mer mångkulturell. Det är samma ideologi som fick torterarna i Rumäniens fängelser att tvinga sina offer att hitta på lögnaktiga, förnedrande och perversa historier om sina egna föräldrar, som får Gudrun Schyman att gapa ”död åt familjen” på vänsterpartistiska partikongresser.
Skillnaderna hittar vi inte på ett ideologiskt plan utan på ett taktiskt: där marxisterna i Rumänien använde sig av systematisk tortyr och våld, vilket gav häpnadsväckande resultat på kort sikt, har etablissemanget i Sverige i högre grad förlitat sig på tålmodig, repetitiv propaganda från vaggan till graven – en taktik som visat sig vara mer långsiktigt hållbar. Vi känner emellertid igen den ideologiserade verklighetsbeskrivningen, den metodiska nedsmutsningen av allt som traditionellt har hållits högt och verklighetsfientligheten i de utopiska dagdrömmar som till varje pris skall förverkligas.
- ONT MOT GOTT -
Man kan anmärka på dispositionen och många andra småsaker i Dumitru Bacus De antimänskliga. Rent litterärt är detta knappast något mästerverk, utan styrkan ligger i den ohyggliga ondska den vittnar om. Här ställs marxismen i sin naknaste och mest utstuderat människofientliga form mot nationalismen i sin ädlaste och mest förfinade form. Offren för tortyrsystemet är ju till stor del de idealistiska studenterna från Corneliu Codreanus järngarde. En i såväl metoder som målsättningar ond marxism ställs mot en i metoder och målsättningar god nationalism. Det är inte precis vad man är van att läsa. Men det är välgörande.
—
Se även Oskoreis recension av samma bok
===========================================
Denna artikel har tidigare publicerats i Folkets Nyheter, nr 5, 2005
===========================================
Frankfurtskolan och 68
Den omvälvande och inflytelserika 68-rörelsen uppstod inte ur ett vakuum. Redan år 1923 lades en av grundstenarna.
Den tysk-judiske mångmiljonären Felix Weil startade då ett ekonomiskt oberoende forskningsinstitut i staden Frankfurt, den så kallade Frankfurtskolan för social forskning. Institutets uppdrag sades vara att driva det vetenskapliga studiet av marxism framåt. Felix Weil såg upprättandet av denna skola som en kompromiss mellan sin klasstillhörighet och sina politiska sympatier.
Skolan blev till ett mecka för vänstermänniskor i Weimarrepublikens Tyskland. Där kunde de studera marxismen på högre nivå än vad som hade varit möjligt tidigare. Genom förhandlingar med utbildningsdepartementet och i samarbete med universitetet i Frankfurt inrättades en ordinarie, med offentliga medel avlönad professur vid det annars privata institutet.
Det som senare skulle bli bekant under namnet kritisk teori eller Frankfurtskolan tog sin egentliga början när Max Horkheimer 1930 tog över lärostolen i socialfilosofi vid detta institut och samlade en grupp ambitiösa, unga intellektuella omkring sig. Verksamheten hade då redan krönts med viss framgång och universitetet i Frankfurt hade blivit till en bastion för Tysklands akademiska vänster.
- GRUPPEN FLYR TYSKLAND -
Alla medarbetare i denna Frankfurtskolans första generation hade judisk etnisk bakgrund och en utpräglat judisk identitet, och två av skolans främsta inspirationskällor var de sekulariserade judiska tänkarna Karl Marx och Sigmund Freud. Den israeliske historikern Gershom Scholem benämnde Frankfurtskolan en ”judisk sekt”. Även professor Kevin MacDonald, författare till en omfattande trilogi om det judiska folket, har poängterat skolans sektlika och auktoritära struktur. Horkheimer antog en rabbiliknande roll och speciellt Marx’ skrifter spelade ungefär samma roll som Toraskrifterna eller Talmud i traditionella judiska sammanhang.
De tyska nazisterna betraktade vid denna tid hela Frankfurt som ”ett nytt Jerusalem”, och själva forskningsinstitutet uppfattades som en kommunistisk organisation. Sex veckor efter Hitlers maktövertagande 1933 stängdes institutet med motiveringen att det hade uppmuntrat statsfientlig verksamhet. Medlemmarna lämnade Tyskland mangrant.
Skolans första destination blev Genève, sedan Paris och slutligen New York 1934, där det sedan tidigare fanns en talrik och blomstrande judisk befolkning och där institutet kunde knytas till Columbia University. Flykten skingrade medarbetarna geografiskt, men de kunde likväl samlas kring institutets tidskrift, Zeitschrift für Sozialforschung, som hade börjat ges ut redan 1932 i Tyskland och som nu fortsatte att ges ut i exilen.
Tidskriften blev det forum i vilket den kritiska teorin kom att utvecklas. De fyra mest framträdande skribenterna var Herbert Marcuse, Theodor W. Adorno, Erich Fromm och Walter Benjamin. Makten över Frankfurtskolan låg emellertid hos ledaren Max Horkheimer och hans närmaste lärjunge Adorno. De båda samarbetade intimt.
- RADIKAL KRITIK SOM METOD -
Både freudianismen och marxismen, vilka Frankfurtskolan till stor del vilar på, är slutna tankesystem som inte kan vederläggas med fakta eller observationer av den fysiska verkligheten. Det är därför föga förvånande att varje sakernas tillstånd, liksom samma tillstånds eventuella motsats, tycks kunna förklaras av den kritiska teorin eller rent av ge ett skenbart belägg för den. Tolkningssystemet är så att säga helgarderat, och skolan bör snarare betraktas som en moralisk eller politisk åskådning än en vetenskaplig teori – även om den har en del vetenskapliga inslag och terminologin ofta har en vetenskaplig klang.
I korthet går den kritiska teorin ut på att radikalt kritisera grunderna för alla andra västerländska tankesystem, samtidigt som man undviker att skärskåda grunderna för det egna tänkandet, som bland annat består av en dogm om att samhällets klasstruktur och den historiska situationens påverkan på subjektet omöjliggör värderingsfria observationer. Denna dogm används som slagträ mot vetenskaplig stringens i allmänhet och empiriskt orienterad vetenskap i synnerhet och tas till intäkt för politiseringen av den egna teorin.
Som Kevin MacDonald påpekar i Kritikkulturen så består mycket av Frankfurtskolans produktion av uppradningar av teser eller föregivna insikter som man inte gör några försök att bevisa med vare sig logiska resonemang eller empiriska undersökningar. Gruppens auktoritära struktur blir därför nödvändig, trots att själva läran är antiauktoritär. Ledarens ord måste fälla utslaget när det råder oenighet om tolkningar och analyser. Den som vägrar att anpassa sitt tänkande efter ledarens förskjuts.
- DEN AUKTORITÄRA PERSONLIGHETEN -
Under åren i exil i USA gjordes framför allt två viktiga arbeten: dels det av Adorno ledda sociologiska projektet Studier om den auktoritära personligheten, dels det av Adorno och Horkheimer gemensamt författade verket Upplysningens dialektik. Båda dessa gjordes som en reaktion på nazismen och antisemitismen. Studier om den auktoritära personligheten finansierades av American Jewish Committee (Amerikanska judiska kommittén). Den syftade till att medelst intervjuer av ungdomar bevisa något som redan hade fastställts med uteslutande teoretiska resonemang i bl.a. Upplysningens dialektik, nämligen att antisemitiska föreställningar är en följd av psykisk sjukdom, som i sin tur är en följd av en störd relation till föräldrarna. I själva verket gick den längre än så: den sökte visa att varje form av fasta sammanslutningar av ickejudar, i synnerhet kristna församlingar, nationalism eller kärnfamiljer, är ett tecken på mental ohälsa.
Kevin MacDonald skriver:
”Författarna till Studier om den auktoritära personligheten undersöker ett samhälle i vilket familjerna varierar, från familjer som i allt väsentligt för vidare den rådande samhällsstrukturen, till familjer som frambringar upproriskhet och förändring i samhällsstrukturen. De förra familjerna har god sammanhållning, och barnen i dessa familjer har en stark ingruppkänsla för den egna familjen. Barnen accepterar också i huvudsak sina föräldrars sociala kategoriseringsstruktur när den utvidgas till att omfatta kyrkan, närsamhället och nationen.
Denna relativt starka ingruppkänsla tenderar sedan … att resultera i negativa attityder till individer från andra religioner, samhällen och nationer [inklusive judar]. Författarna till Studier om den auktoritära personligheten måste därför definiera denna typ av familj som sjuk…”
För att nå det önskade resultatet måste man dra fördel av den kritiska teorins fulla flexibilitet. De empiriska resultaten, som också de manipulerades i viss mån, kunde vid behov tolkas till motsatsen till vad de vid första anblicken tycktes säga.
Exempelvis tolkas en persons goda självförtroende som ett tecken på undertryckt, dåligt självförtroende. Att en person säger sig högakta sina föräldrar tolkas som ett tecken på en dysfunktionell familj och att personen förtränger att föräldrarna har dåliga sidor. Ovilja och upproriskhet mot föräldrarna tolkas enligt samma schema som ett sundhetstecken. Ambitioner och omsorg om social status och materiella tillgångar beskrivs som tecken på sjukdom. Likaså framställs en starkt manlig eller utpräglat kvinnlig identitet som problematisk.
Slutresultatet blir ett förespråkande av antikapitalistisk, bohemisk, androgyn hyperindividualism för ickejudar (undersökningen gäller per definition endast den vita, kristna majoriteten). Den enda psykiskt verkligt friska personlighetstypen är ”den liberala människan”, vilken starkt påminner om den så kallade ”hippien” som skulle göra entré i västvärlden något decennium senare.
I ett samhälle som domineras av den personlighetstypen kan man, som Adorno uttryckte det, ”vara annorlunda utan rädsla”. Dessutom, påpekar Kevin MacDonald, i ett sådant samhälle kan judar fortleva som en exklusiv och internt samarbetande grupp utan att riskera att stöta på organiserat motstånd från värdbefolkningen.
- FRANKFURTSKOLANS MAN I SVERIGE -
Studier om den auktoritära personligheten blev en stor framgång, mycket tack vare att den fick brett stöd hos judiska sociologer som vid den här tiden hade nått en framträdande ställning bland amerikanska akademiker. Den grundläggande idén, att antisemitiska föreställningar och andra typer av rastänkande orsakas av en störd relation mellan barn och föräldrar, har sedan dess blivit en vida spridd stereotyp i västvärlden.
I Sverige introducerades studien av sociologen Joachim Israel (1920-2001), som hade anlänt till Sverige från Tyskland 1938 på flykt undan nazismen. Han tillhörde en vänstersionistisk organisation och var egentligen på väg till Palestina, men omständigheterna tvingade honom att bli kvar i Sverige.
Joachim Israel intresserade sig framför allt för studiens konsekvenser för barnuppfostran. Han förespråkade fria uppfostringsmetoder – byggda på Frankfurtinstitutets teorier som de hade formulerats av Erich Fromm. Tillsammans med sin första fru Mirjam Valentin-Israel skrev han 1946 boken Det finns inga elaka barn, vilken bland annat agiterade för ett avskaffande av skolagan. Licentiatavhandlingen från 1952 i praktisk filosofi, som analyserade ideologin bakom traditionell uppfostran, skrev han i direkt samarbete med den grupp som ledde forskningsprojektet om den auktoritära personligheten.
Egentligen kom hela Joachim Israels liv att präglas av beslutsam kamp mot varje form av auktoritet och konservatism i det svenska samhället, en kamp som till stor del inspirerades av Frankfurtskolan.
Med den bästsäljande boken Alienation: från Marx till modern sociologi, som kom ut 1968 och som var en av de första svenska, akademiska behandlingarna av marxismen, blev han en viktig ideolog bakom studentrevolten samma år.
- ÅTERKOMST TILL ETT BESEGRAT TYSKLAND -
År 1949, när Tyskland hade besegrats och styckats och nya, postnazistiska regimer upprättats, kunde Max Horkheimer och Theodor Adorno återvända till Västtyskland som professorer i sociologi och filosofi vid universitetet i Frankfurt, som en del av avnazifieringen av det tyska samhället. Institutet knöts på nytt till universitetet, där Horkheimer under åren 1951-53 innehade rektorsämbetet.
1950-talet blev för Frankfurtskolans del ett mycket produktivt årtionde, under vilket den yngre Adorno trädde fram som den dominerande kraften och en ny generation av västerlandsfientliga, tyska intellektuella skolades in i den kritiska teorin; bland dem kan särskilt nämnas Jürgen Habermas.
Men det var först under 1960-talet som skolan fick sin så kallade andra storhetstid. Den kritiska teorin kom under dessa händelserika år att spela en framträdande roll i offentligheten, eftersom den vann insteg i den antiauktoritära, marxistiska studentrörelsen i Västtyskland. I Vår tids filosofi (1982) skriver Flemming Juhl, ”I Frankfurtskolan hittade de radikala en teoretiskt välgrundad och genomgripande kritik av det bestående, kapitalistiska samhället, som förmådde att formulera dess omänsklighet”.
- ARBETE FÖR AMERIKANSK UNDERRÄTTELSETJÄNST -
Herbert Marcuse (1898-1979) var den från Frankfurtskolans krets som lanserades hårdast av massmedia och som internationellt sett fick störst inflytande över studentrörelsen.
Marcuse föddes och växte upp i en judisk överklassmiljö i Berlin. Han studerade först vid universitet i Berlin och senare i Freiburg, där han 1922 blev doktor i filosofi. Under de följande åren fortsatte han sina studier i Freiburg, där Martin Heideggers föreläsningar kom att utöva stort inflytande över hans tänkande.
Upptagenheten med Heidegger trädde emellertid snart i bakgrunden, då han mer och mer började intressera sig för marxismen. Det var framför allt gruppen av nymarxistiska tänkare kring institutet i Frankfurt som påverkade honom i denna riktning. År 1932 bröt han definitivt med Heidegger sedan denne hade uttryckt sympati för nationalsocialismen.
Marcuse flydde landet 1933 och anslöt sig 1934 till Horkheimers grupp vid Colombia University i New York, där han blev fast medarbetare vid institutet. Under andra världskriget arbetade han i underrättelsetjänsten (OSS) som specialist på tysk nazism. Han ledde en grupp som skulle identifiera vilka tyskar som efter kriget borde åtalas för krigsförbrytelser. År 1944 författade han en vägledning om hur man upptäcker pronazistiskt beteende, vilken användes av amerikanska officerare under ockupationen.
Efter kriget tjänstgjorde han som lärare vid Columbia University tills han 1954 blev professor i politik och filosofi vid Brandeis University i Massachusetts.
- DEN STORA VÄGRAN -
Därefter kom han med de böcker som skulle komma att djupt influera och ideologisera den vänsterradikala studentrörelsen som växte fram i skuggan av Vietnamkriget och som skulle inspirera till slagord som ”Make Love, Not War” och ”Flower Power” och en stor del av 1960- och 70-talens rockmusik, drogkultur och promiskuitet.
I den år 1955 publicerade Eros och civilisationen – ett filosofiskt bidrag till Sigmund Freud tar han sin utgångspunkt i Sigmund Freuds påstående att all civilisation grundar sig på ett ständigt undertryckande av de mänskliga drifterna. Freud menade att detta undertryckande tyvärr är nödvändigt i en värld som inte förmår att tillfredsställa de mänskliga behoven utan konstant hämning, avsaknad och försening, eftersom tillgångarna är begränsade. Marcuse kritiserade det sistnämnda och hävdade att det som tidigare stämplats som ren utopi är möjligt att förverkliga på civilisationens nuvarande stadium men att det förutsätter en total (marxistisk) förändring av samhällssystemet.
Den endimensionella människan från 1964, som gavs ut i svensk pocketutgåva av Bonniers 1968 med en ny upplaga 1969, blev den bok som med ungdomsupproret under senare delen av 1960-talet gjorde Marcuse beryktad över hela världen. Den fortsätter på samma tema men konkretiserar och fördjupar samhällskritiken och målar upp hur kapitalismen dominerar och behärskar det amerikanska samhället och manipulerar människorna i det.
Arbetarna har emellertid fått det för bekvämt, varför de inte längre besitter den revolutionära kraft som Karl Marx tillskrev dem. Det enda ställe där Marcuse kunde ana en möjlighet att bryta utvecklingen var hos studentrevoltörerna, vilka konkret sökte efterleva ”den stora vägran”.
- FRANKFURTSKOLANS MARTYR -
Ytterligare en av tänkarna från kretsen kring Frankfurtskolan bör nämnas, nämligen Walter Benjamin. I Vår tids filosofi står att läsa ”att Benjamin, efter Marcuse, var studentupprorets mest lästa teoretiker i Västtyskland”. På senare år har han fått alltmer av martyrstatus i vänsterkretsar.
Walter Benjamin föddes år 1892 i Berlin som son till en judisk bankir. Han studerade filosofi och litteraturhistoria fram till 1919. År 1925 sökte han en tjänst vid universitetet i Frankfurt men fick den inte. Under de följande åren försökte han försörja sig som fri skriftställare. Han knöt åter kontakt med det akademiska livet när Max Horkheimer tog över Frankfurtinstitutet.
Vid det nazistiska maktövertagandet 1933 gick han i exil i Paris och blev institutets stipendiat. När tyskarna invaderade Frankrike 1940 flydde han genom Spanien, där han emellertid begick självmord.
- MESSIANSK MARXISM -
Benjamins ideologiska produktion brukar uppdelas i två faser: en judisk-teologisk fas som präglar arbetena från 1920-talet och en mer marxistisk fas under 1930-talet. Sextioåttarörelsen intresserade sig främst för den senare av dessa faser.
Mot slutet av sitt liv, när axelmakterna svepte fram segrande över Europa, närmade sig Benjamin en syntes. Han gör upp med den ”blinda framstegstro” som han menar är ansvarig för misslyckandena i kampen mot fascismen och som har snärjt in ”det politiska världsbarnet”. ”Det politiska världsbarnet” avser i symboliska termer Messias’ ankomst, det vill säga den traditionella, judiska föreställningen om frälsning för det judiska folket i ett jordiskt paradis.
I Vår tids filosofi skriver Sören Matthiesen: ”Även om han ständigt beskriver frälsningen i marxistiska termer, som revolution och klasskamp, har han övergivit tron på en politisk lösningsmodell. Han ser ingen annan utväg än den religiösa …[Marxismens] uppgift blir endast att vara ett språkligt beskrivningsinstrument för en djupare tolkning och erinring. Denna tillfaller teologin. Benjamin har således i en viss betydelse återvänt till sin utgångspunkt.”
===========================================
Denna artikel har tidigare publicerats i Folkets Nyheter, nr 3, 2004.
===========================================
Etniskt medvetna nordbor och islamiska aktivister — en kort kommentar
Med anledning av Muhamed Omars intervju med Oskorei och den efterföljande diskussionen följer här några hastiga tankar om förhållandet till islam.
Muslimerna i Norden och Nordens urbefolkningar har, åtminstone ur biologisk synvinkel, motstridiga intressen.
Detta då islam nästan uteslutande vänder sig till människor som ur vår och naturrättens synvinkel saknar rätt att permanent närvara i Norden, samtidigt som den tenderar att rationalisera denna närvaro.
Moraliskt, principiellt och ideologiskt betraktat är det irrelevant att det kommer att bli realpolitiskt svårt att återbörda de stora människomassor som olovligen befinner sig här.
Utan att dra några paralleller i övrigt: Liksom det kommer att bli realpolitiskt svårt för den islamiska organisationen Hamas att förgöra det ur dess synvinkel illegitima Israel, är det en svår politisk utmaning för etniskt medvetna nordbor att återvinna sina rättmätiga, ärvda hemländer — men det förändrar inte det principiellt riktiga i denna målsättning. Varje ny generation av etniskt medvetna nordbor måste lära sig med modersmjölken att de och endast de är de rättmätiga innebyggarna i de landområden som utgör Norden.
- ISLAM OCH DET MODERNA, MÅNGKULTURELLA SAMHÄLLET -
Det är riktigt att det vore strategiskt och moraliskt fel att angripa islam för de delar som ger den dess biologiska livskraft och oförenlighet med liberalismen: familjebanden, förökningen, fanatismen, motståndet mot (kvinnlig) sexuell frihet, intoleransen mot andra religioner och världsåskådningar osv., vilka har fått islam att under mer än 1300 år överleva och tidvis kraftigt expandera.
Strategiskt vore det fel att svartmåla dessa delar, eftersom vi själva som kollektiv måste tillägna oss åtminstone vissa, likartade karaktärsdrag för att kunna fortleva i en mångetnisk verklighet med imploderade territoriella gränser, och eftersom de utgör ett hinder för integrationen och assimilationen.
Moraliskt vore det fel, främst på grund av att vi inte har något med muslimernas inre, kollektiva organisation att skaffa.
Det är likaså riktigt att en kommande, öppen konflikt mellan islamiska aktivister och feminist- och queer-rörelsen och andra politiskt korrekta strömningar är välkommen, eftersom den ställer den nuvarande ordningens orimligheter på sin spets och har potential att välta den över ända.
- SAMARBETE UR ETT NORDISKT PERSPEKTIV -
Dessa konstateranden utgör emellertid inga argument för något slags allians eller andra hjärtliga kontakter med islamiska aktivister.
Sådana tänkta förbindelser skulle försvaga de etniskt medvetna nordbornas legitimitet i övriga nordbors ögon. Detta skulle bli mer och mer påtagligt i takt med att den muslimska minoriteten växer sig större och blir bättre organiserad och effektivare i konkurrensen om resurser. Problemet med islam handlar inte om dess andliga, kulturella eller religiösa innehåll, utan om att den är en åskådning med potential att samla och organisera befolkningsgrupper som inte har någon hemortsrätt i Norden.
Nordborna kommer att behöva ett autonomt kraftcentrum att vända sig till när de känner sig hotade av en eller flera parallella, framväxande islamiska superorganismer, vilka kommer att utgöra ett alltmer märkbart inslag i nordbornas vardag.
Samarbete med muslimer skulle bli ett slags ”ultravänsterism” som marginaliserar de inblandade etniskt medvetna nordborna.
- SAMARBETE UR ETT MUSLIMSKT PERSPEKTIV -
En teoretiskt tänkbar fördel med en dialog med islamiska aktivister vore att man skulle kunna få muslimerna att inse och erkänna nordbornas medfödda rättighet att exklusivt befolka och kontrollera Norden, mot att vi arbetar för att förändra den politiska situationen i Mellanöstern.
Emellertid saknar vi, åtminstone än så länge och inom överskådlig framtid, reella möjligheter att på något som helst vis påverka Mellanösterns politiska förhållanden; och sociobiologin lär oss att religioner, i synnerhet kollektivistiska, organiserade religioner som islam, tenderar att omtolkas och vinna anhängare genom sin förmåga att gynna anhängarnas biologiska intressen. Den gren av islam som accepterade ett för all framtid icke-muslimskt Norden skulle av bl.a. det skälet få svårt att vinna anhängare i Norden.
Allmänt sett skulle förbindelserna försvaga de inblandade muslimernas legitimitet, inte bara bland anhängare och potentiella anhängare utan även i etablissemanget. De skulle därigenom bli mindre effektiva i den kommande konfrontationen med ovannämnda politiskt korrekta strömningar.
Inte heller vad gäller organisering och strategi behöver muslimerna någon hjälp från vår sida, då de åtminstone internationellt sett har kommit längre i detta avseende, med flera folkligt förankrade massrörelser och revolutioner i modern tid.
Kort sagt: islam kommer förvisso att göra sitt för att föra det mångkulturella, moderna samhället till sitt logiska slut — men den kommer att vara mer verkningsfull utan vår ”hjälp”.
- SLUTORD -
En tänkt allians i någon mer långtgående bemärkelse mellan etniskt medvetna nordbor och islamiska aktivister skulle göra helheten svagare än summan av dess delar. Tvärtom är det för båda parter klokt att upprätthålla en viss distans.
Flyktiga allianser för att uppnå gemensamma delmål eller försvara viktiga, generella rättigheter i förhållande till etablissemanget, som t.ex. möjligheten att starta religiösa friskolor, kan kanske vara rationella i vissa lägen, men mycket längre än så bör inte eventuella förbindelser sträcka sig.
Kristendomen som biologiskt adaptiv strategi
Den här artikeln söker kasta ljus över kristendomens förutsättningar att spela en positiv roll i den utdragna kamp för överlevnad som Europas ursprungsbefolkningar och västvärlden som helhet står inför.
Texten är inspirerad av Darwin’s Cathedral (2002), skriven av evolutionsbiologen David Sloan Wilson.
Tesen som drivs i denna bok är att religion i de flesta fall är en kollektiv kulturell företeelse som skapar eller hjälper till att skapa sammanhängande grupper som blir föremål för gruppselektion. Organiserad religion bidrar således till att flytta upp överlevnadskampen en nivå, från individnivån till gruppnivån.
Grupper av individer kan utvecklas till enheter som anpassas av det naturliga urvalet, så kallade superorganismer, förutsatt att vissa villkor uppfylls; för grupper av människor är det ofta religion som tillhandahåller dessa speciella villkor, hävdar Wilson.
Detta är inte så förvånande om man betänker att moral till stor del handlar om att låta sina individuella intressen stå tillbaka för gruppens och att religioner generellt sett fäster stor vikt vid upprätthållandet av en god moral.
- MILJÖN I VILKEN KRISTENDOMEN VÄXTE FRAM -
Kristendomen tog form under de första århundradena efter Kristi födelse, i det fortfarande militärt och organisatoriskt överväldigande men allt annat än perfekt fungerande romerska riket. Ur biologisk synvinkel visade Romarriket prov på flera tydliga sjukdomssymptom.
Riket var ett imperium, och befolkningen i dess städer ”tillhörde en mångfald av etniska grupper som hatade varandra”, konstaterar Wilson. Städerna var i allmänhet fullpackade och smutsiga och drabbades av och till av regelrätta katastrofer, såsom fientliga invasioner och plundringar, belägringar, stadsbränder, stora upplopp, jordbävningar eller epidemier. En undersökning av staden Antiokia, som ligger i vad som i dag är Turkiet, visar att den drabbades av en förödande olycka av detta slag ungefär vart femtonde år.
Kevin MacDonald beskriver i Separation and its Discontents (1998) hur folkmängden i riket som helhet minskade, samtidigt som mängden människor i toppen av energipyramiden ökade, dvs. speciellt militär, statsanställda och dylikt. Detta innebar att den produktiva delen av befolkningen belades med så höga skatter att man måste gifta sig sent, inte tyckte sig ha råd att föda upp många barn och av ekonomiska skäl tillämpade spädbarnsmord, vilket ytterligare spädde på den negativa trenden.
Karriärmöjligheterna i riket förbättrades dessutom av att inte ha barn och familj. ”Hur konstigt det än kan tyckas så utvecklades den romerska kulturen på ett sätt som blev fientligt till biologisk reproduktion, trots tillgången till resurser”, skriver Wilson. Myndigheterna försökte utan framgång komma åt detta problem med hjälp av lagstiftning.
I synnerhet i de högre samhällsklasserna frodades sexuell dekadans, där sexdriften tenderade att tillfredsställas på icke barnalstrande vis, bl.a. var homosexualitet, pederasti, aborter och spädbarnsmord vanligt förekommande.
Riket var sålunda beroende av invandring för att fortbestå.
Mitt i detta befolkningsmässigt instabila imperium levde judarna som en kollektivistisk, biologiskt sett betydligt mer välfungerande enhet, sammanbundna av blodsband och en stamreligion som manade till fortplantning, inåtriktad altruism och kontroll över materiella resurser. När Romarriket som helhet gick tillbaka vad gäller folkmängd och ekonomi ryckte judarna i stället framåt och blev både fler och rikare och ökade trycket ytterligare på den övriga befolkningen. De kom att bli dominerande inom vissa områden, såsom slavhandel, penningutlåning och juridik och monopoliserade andra näringsgrenar, såsom handel med siden, tyger, glasvaror och lyxartiklar.
- HUR KRISTENDOMEN VAR ADAPTIV -
Det är mot denna bakgrund man måste förstå kristendomen som biologiskt fenomen; den formades under denna sin barndomstid för att möta — och växte explosionsartat för att den mötte — just dessa biologiskt hotande företeelser: (1) det låga barnafödandet och den sexuella dekadansen; (2) atomiseringen och själviskheten; och (3) den konkurrerande judiska superorganismen.
(1) Den kristna doktrinen är känd för sin prydhet och intolerans när det gäller sexualitet. Troligen är den oöverträffad i förmågan att frammana sannskyldig moralisk vrede inför sexuella avvikelser eller lösaktighet. Denna indignation kan spontant tyckas gå för långt i en del fall, och kristendomen har i modern tid utsatts för gyckel på grund av denna sin prydhet.
Ur biologisk synvinkel finns emellertid inget värde i sexuella excesser, vare sig på individnivå eller gruppnivå, och det finns små eller inga negativa biologiska följder av en prydhet som i praktiken skambelägger icke barnalstrande och utomäktenskaplig sexualitet.
De positiva följderna är desto mer slående. En omedelbar verkan av att en grupp av människor anammar kristendom är ökad fortplantning, eftersom sexdriften för en god kristen kanaliseras mot barnalstring inom ett livslångt äktenskap och aborter och spädbarnsmord är uteslutna. Emedan barn i kristna familjer indoktrineras i samma tro bidrog denna fokusering på familjebildning och fortplantning starkt till kristendomens framväxt under det sena Romarrikets tid. Med Wilsons ord kan ”kristendomens uppgång delvis hänföras till den biologiska förökningen, helt sonika”.
(2) Förlåtelse, barmhärtighet och osjälviskhet utgör kärnan i det kristna budskapet. Detta fick omedelbara positiva följder för de kristna, t.ex. när riket drabbades av en dödlig farsot, vilket inte var ovanligt vid denna tid. Medan hedningarna ofta tillämpade ”rädde sig den som kan” och gjorde allt för att inte smittas själva, vårdade de kristna sina sjuka; detta förde med sig en stor risk för den som vårdade att själv smittas, men på gruppnivå innebar det fördelar, eftersom en farsots dödlighet kunde minskas med ungefär två tredjedelar genom enkel vård som att tillhandahålla mat och dryck för den som var för sjuk för att klara det själv.
De kristna vårdade även i viss mån icke-kristna, vilket bidrog till att omvända många till kristendomen.
(3) Kristendomen blev den rörelse som fångade upp och ideologiserade en antisemitism som det fanns en synnerligen god biologisk-materiell grogrund för. Antisemitismen är djupt inbakad i kristendomen, eftersom det var judarna som dödade Kristus. I modern tid har olika kristna rörelser försökt omtolka korsfästelsen för att inte stöta sig med judarna, men Nya Testamentet lämnar egentligen inget utrymme för olika tolkningar, utan lägger klart och tydligt hela skulden på judarna och deras efterkommande. (Se t.ex. Joh. 11:53, Joh. 13:31, Joh. 19:6-11, Matt. 27:25.)
Den negativa synen på judarna har bekräftats gång på gång av kristna teologer; t.ex. fastslog kyrkofadern Augustinus på 400-talet e.Kr.:
”Den sanna bilden av hebrén är Judas Iskariot som sålde Herren för silverpenningar. Juden kan aldrig förstå Skriften och kommer för alltid att bära skulden för Jesu död.”
Kristendomen blev en effektiv och trots förföljelser snabbt växande antijudisk rörelse, som innan den så småningom blev statsreligion i Romarriket omfattade runt 15 miljoner själar eller en fjärdedel av rikets befolkning. Att motståndet mot judarna var centralt för den tidiga kristendomen framgår även av politiskt tillrättalagd kyrkohistoria.
- LIKHETER MED VÄSTVÄRLDEN AV I DAG -
Det är inte så svårt att se en del likheter mellan det nedåtgående romerska riket och den likaledes nedåtgående västvärlden av i dag.
(1) Låga födelsetal har länge varit ett problem, vilket bl.a. används som en bland flera förevändningar för massinvandring. Den galopperande sexuella dekadansen blir allt svårare att bortse ifrån, och sedan kristna tabun har raserats tycks det inte finnas någon naturlig gräns för hur långt den kommer att skena. Uppenbara skadliga följder av sexuella excesser, ur en sociobiologisk synvinkel, är slöseri med tid och energi, spridning av sjukdomar och instabila eller uteblivna familjebildningar.
(2) Atomiseringen av det moderna samhället är ett allvarligt problem, inte bara psykologiskt utan även biologiskt, eftersom den är ett hinder för kollektivt självförsvar och problemlösning och ökar mängden kriminalitet, girighet och annat asocialt beteende.
(3) Den judiska superorganismen är starkare än den någonsin har varit och inkräktar på de västerländska urbefolkningarnas autonomi; den har en benägenhet att undergräva eller förstöra alla västerländska företeelser som är eller har varit biologiskt gynnsamma för ursprungsbefolkningarna.
- YTTERLIGARE HOT SOM KAN BEMÖTAS MED KRISTENDOM -
Till dessa kommer andra problem, som inte var närvarande eller lika omedelbara i Romarriket, men som kristendomen har varit med och tacklat senare i historien: den muslimska koloniseringen (kristendomen har genom historien varit central i försvaret mot islam); alkohol- och drogmissbruk (kristendomen spelade en viktig roll i nykterhetsrörelsen som växte fram under 1800-talet).
Här bör även feminismen nämnas, en dödligt hotande men historiskt sett ny företeelse, i någon mån besläktad med den romerska kulturens fientlighet mot fortplantning. Även här torde kristendomen kunna spela en roll, eftersom den är minst lika attraktiv för kvinnor som för män, samtidigt som den flyttar fokus mot traditionell familjebildning.
- DET EXTERNA IDEOLOGISKA TRYCKET -
De biologisk-materiella förutsättningarna för traditionella former av kristendom är således lika goda som de någonsin har varit, och vi kan tyckas ha större behov av kristendom än vi någonsin har haft, åtminstone om den kan kombineras med ett visst mått av stamtänkande.
De intellektuella förutsättningarna är dock sämre än de var under romartiden och historisk tid.
Tron på gudar var i det romerska riket självklar, och förkristna grekiska filosofer, speciellt Aristoteles, hade oavsiktligt förberett marken för kristendomen genom att bygga upp ett respektabelt filosofiskt system med en naturlig plats för en och endast en Gud. Det förelåg därför ingen grundläggande intellektuell motsättning mellan den kristna världsbilden och dåtidens vetenskapliga världsbild; man behövde inte välja mellan en kristen eller en vetenskaplig övertygelse, vilket åtminstone till viss del är fallet i dag. Snarare kunde vetenskapen användas som argument för kristendomen och mot de gamla religiösa föreställningarna.
Kristendomen bär i dag på en bakkropp av uppfattningar om den materiella världen som törnar emot vissa delar av den moderna vetenskapen. Och denna bakkropp måste i allt väsentligt vara intakt för att inte den religiösa övertygelsen (och med den det biologiskt framgångsrika levnadssättet) ska försvagas eller dö.
Från tider då kristendomen var starkare finns det följaktligen exempel på att den medels förföljelser har verkat hämmande på vissa naturvetenskapliga framsteg. Biologiskt sett kan detta vara rationellt: Vad är ett vetenskapligt framsteg värt om det raserar grunden för ett biologiskt överlägset sätt att leva?
Ett annat problem är att den judiska superorganismen i dag är så stark att den direkt eller indirekt kan få kristna organisationer att ändra på de trossatser som den ogillar. Förutom att sådant omtolkande gör kristendomen mer eller mindre oduglig i försvaret mot judarna, så försvagar det den organiserade kristendomen och dess auktoritet – det räcker ju med en ytlig genomläsning för att se att dessa omtolkningar inte är konsistenta med Nya Testamentet och är ett resultat av världslig korruption, inte gudomlig ingivelse.
- EFFEKTIVT LIVSMÖNSTER -
Vissa av de biologiskt positiva effekterna av kristendomen finns emellertid kvar till och med i dessa moderniserade tolkningar som bortser från Nya Testamentets skuldbeläggning och har rationaliserat ett underordnat förhållande till judenheten. Till exempel är medlemmar i kristna församlingar i USA, som gör en egen tolkning av bibeln så att det blir en kristen plikt att hålla sig väl med judarna och gynna Israel, i praktiken mer sunda vad gäller fortplantning, atomisering och missbruk än befolkningen i stort.
Mot denna bakgrund kan man förstå vad Dumitru Bacu menar när han i De antimänskliga i förbigående skriver att kristendomen ”alltid erbjudit det mest effektiva livsmönstret”. Det finns något väsentligt i detta trossystem som är adaptivt för de individer och grupper som anammar det. Detta trots (eller kanske på grund av) att den explicita intentionen för den troende är att rädda själen inför livet efter detta, inte att nå någon form av världslig framgång.
Nästa sida »