Genetisk likhetsteori förklarar styrkan i den etniska identiteten
”Patriotiska känslor är mycket mer än en villfarelse skapad av eliterna för sina egna syften.”
J. Philippe Rushton har i en uppsats från 2005, Etnisk nationalism, utvecklingspsykologi och genetisk likhetsteori (”Ethnic nationalism, evolutionary psychology and Genetic Similarity Theory”), analyserat nationalismen ur ett sociobiologiskt perspektiv. Denna text är i stort sett en sammanfattning av Rushtons artikel.
Efter en kort genomgång av tidigare teorier om nationalism, där han framhåller Anthony D. Smiths teori om etnosymbolism som den som kommit längst, deklarerar han att syftet med artikeln är att ”förklara etnisk nepotism och människors behov av att identifiera och vara med sin ’egen sort’. Nationalister hävdar ofta att deras nation har en organisk kontinuitet och ’blodsband’ som gör dem ’speciella’ och annorlunda, ett synsätt som inte förklaras fullt ut av etnosymbolismen. Även om termen ’etnicitet’ är sentida, så är den känsla av släktskap, gruppsolidaritet och gemensam kultur som den hänför till ofta lika gammal som de historiska urkunderna. Genetisk likhetsteori utvidgar Smiths teori och kunskapens enhet genom att tillhandahålla nästa länk, den nödvändiga biologiska förankringen.”
År 1964 kom William Hamilton med en teori som tycktes förklara en stor del av den i naturen påvisbara men enligt utvecklingsläran paradoxala altruismen. Teorin grundar sig på begreppet inkluderande fortplantningsframgång (”inclusive fitness”) och går ut på att det är biologiskt rationellt att vara osjälvisk och till och med självuppoffrande gentemot släktingar.
Denna teori utgår från ett gencentrerat synsätt och konstaterar att t.ex. syskon har i genomsnitt hälften av arvsanlagen gemensamma, varför det är biologiskt rationellt att offra sitt eget liv om det räddar livet på tre eller fler syskon. På samma sätt har man en del arvsanlag gemensamma med mer avlägsna släktingar, varför självuppoffring kan vara biologiskt rationell även i förhållande till en större mängd av dessa.
Hamilton konstaterade att i alla arter kommer altruism att gynnas när
rb - c > 0
där r är graden av släktskap, b är vinsten i fortplantningsframgång för mottagaren och c är kostnaden i fortplantningsframgång för altruisten.
Denna företeelse brukar benämnas släktskapsselektion (kin selection).
Hamilton generaliserade 1971 sin teori och framkastade att altruism följer på vilken grad av genetiskt släktskap som helst. För att kunna favorisera nära släkt framför avlägsen släkt och avlägsen släkt framför icke släktingar, måste emellertid en organism ha förmåga att upptäcka grader av genetisk likhet hos andra organismer. Hamilton lade fram några förslag på hur en sådan identifiering skulle kunna gå till. Bland dessa förslag kan nämnas tidig inlärning av hur föräldrar och syskon ser ut, luktar etc. och medfödda förmågor att utan inlärningsprocess avkänna genetisk likhet hos främlingar.
Det finns gott om empiriska studier från djurvärlden som visar att man inom många arter har en medfödd förmåga att uppdaga genetisk likhet och handla utifrån den. Till exempel frambringar vissa ekorrar kullar som består av en blandning av hel- och halvsyskon. De har alltså samma mor, delar samma livmoder och bebor samma rede. Likafullt slåss helsyskon inte lika ofta som halvsyskon, och helsyskon kommer oftare till varandras hjälp än halvsyskon.
Likhetsdetektion är även nödvändig för parningsprocessen, något som gör sig gällande bland insekter, fåglar, däggdjur och till och med växter.
*
År 1984 började Phillippe Rushton tillsammans med Robin Russel och Pamela Wells att tillämpa Hamiltons perspektiv på mänskliga par, små grupper och större nationella och internationella entiteter. Denna ansats benämndes genetisk likhetsteori, och grundtanken är att om gener frambringar drag som tillåter bärarna att känna igen varandra, så skulle det naturliga urvalet kunna gynna altruism bortom släktskapsselektionen.
Genetisk likhetsteori tillämpades först i en undersökning av valet av makar. Det visar sig att det vanligaste är att människor gifter sig med en person som är genetiskt lik dem själva utan att vara alltför nära släkt. När människor gifter sig utanför sin egen etniska grupp så väljer de en partner som är desto mer lik i andra avseenden, t.ex. med avseende på utbildningsnivå, attityder, intelligens etc. På så sätt uppvägs i viss mån den etniska olikheten.
Flera undersökningar har visat att människor har en preferens för genetisk likhet i valet av socialt umgänge och att de sorterar utifrån de mest ärftliga dragen — vilka bäst återspeglar den underliggande genotypen — inte utifrån de mest intuitivt uppenbara dragen.
Exempelvis är en egenskap som längden på långfingret ärftlig till 80 procent, medan nackens omkrets är ärftlig till bara 47 procent; följaktligen visar det sig att vänner och makar tenderar att vara mer lika vad gäller långfingrets längd än vad gäller nackens omkrets. Samma mönster gäller för olika personlighetsdrag. De mer ärftliga personlighetsdragen är mer avgörande i valet av makar och vänner.
Rushton påpekar att dessa resultat strider emot kulturella förklaringsmodeller. Enligt dessa borde den inlärda likheten vara den viktigaste. I stället är det alltså biologiskt nedärvda likheter som väger tyngst.
Även tvillingstudier visar hur generna i hög grad påverkar valet av makar och vänner. Två tvillingar som har vuxit upp avskilda från varandra i olika familjer tenderar att träffa makar och vänner som genetiskt sett är påfallande lika dem som den andra tvillingen träffar.
Det har också visat sig att kvinnor föredrar kroppslukter från män som är genetiskt lika dem själva.
*
I On Genetic Interests (2003) generaliserar Frank Salter genetisk likhetsteorin till att även förklara etnisk nepotism. Han kombinerar Hamiltons regel med ett etablerat mått på genetiskt avstånd mellan och inom populationer och kommer fram till att i jämförelse med den genetiska variationen bland människor i världen som helhet är två godtyckligt valda medlemmar av en etnisk grupp släkt med varandra på ungefär samma nivå som kusiner.
Detta är lite svårbegripligt; jag ska återkomma till detta i mer detalj när jag har läst Salters bok. Poängen är emellertid att man är genetiskt närbesläktad med en godtyckligt vald medlem av ens egen etniska grupp, om man jämför med godtyckligt valda medlemmar ur andra etniska grupper.
Hur som helst, eftersom antalet medlemmar i ens etniska grupp är så många fler än antalet nära släktingar, blir totalsumman av delade gener i ens etniska grupp överväldigande i jämförelse med motsvarande summa för den nära släkten. Man kan alltså rent matematiskt påvisa att det är i högsta grad biologiskt rationellt att om möjligt gynna och till och med uppoffra sig för sin egen etniska grupp som helhet.
Salter m.fl. har visat hur detta kan användas för att förklara saker som etniska maffior, hjältemodiga frihetskämpar, välfärdsstater och särskilt frikostig välgörenhet.
Andra studier har visat att det samhälleliga beteendet är omvänt proportionellt mot det genetiska avståndet inom gruppen och att folkmordiska inslag i krig — såsom massdödande av kvinnor och barn — ökar med det genetiska avståndet mellan de krigförande parterna.
Även mycket små barn föredrar normalt sett umgänge med andra barn av samma etniska härkomst.
Många uppdelningar som ser ut att vara rent kulturella, visar sig ofta ha en genetisk grund. Till exempel har man bekräftat att de högre kasterna i Indien är mer närbesläktade med européer än de lägre kasterna, vilka står genetiskt närmare andra sydasiater.
*
Liksom är fallet med individer, tenderar etniska grupper att forma eller välja ideologier och religioner som gynnar deras genetiska intressen. Intressena rationaliseras typiskt i etiska termer, så att gruppens målsättningar framhålls som moraliskt riktiga och medlemmarna i gruppen motiveras till självuppoffring.
Rushton tar araberna som ett exempel och noterar att de har anammat olika ideologier beroende på vilken fiende de har kämpat mot: först arabisk nationalism mot det muslimska Osmanska riket, för att senare övergå till alltmer av islamism i kampen mot Israel och västvärlden. Trots växlande ideologiska förtecken har de hela tiden de facto främjat, eller försökt främja, sina genetiska intressen.
I slutorden skriver Rushton:
”Religiösa, politiska och klassmässiga konflikter intensifieras av att de påverkar fortplantningsframgången. Karl Marx gick inte tillräckligt långt i sin analys: ideologier kan visserligen vara de ekonomiska intressenas tjänare, men gener influerar bådadera. Eftersom individer har en större koncentration av genetiskt intresse i sin egen etniska grupp än i andra etniska grupper, kan de förväntas omfamna idéer som befrämjar sin grupp framför andra.”
”Även om den moderna idén om medborgarskap har ersatt bandet grundat på etnicitet med ett band grundat på värderingar, så är den etniska identitetens politik i färd med att alltmer ersätta klasspolitiken som det huvudsakliga hotet mot nationernas stabilitet.”
”Patriotiska känslor är mycket mer än en villfarelse skapad av eliterna för sina egna syften.”
13 comments
RSS för kommentarer till det här inlägget.
Kommentera
Read more
« Det naturliga urvalet opererar på gruppnivå
Kristendomen som biologiskt adaptiv strategi »
Bra artikel även om den inte tillförde något nytt.
Något som däremot är nytt inom evolutionsforskningen är hur olika karaktärsegenskaper gett fördelar (och därmed även fortplantningsfördelar) under varierande omständigheter genom människans historia.
I välfärdssamhället av idag är det inte rakryggade och karaktärsstarka människor utan anpassliga och lättledda som har fått företräde, med resultat att genstocken sakta utarmas på goda karaktärer.
Här tjänar nationalismen som ett viktigt verktyg för att vända trenden.
Tack för en mycket intressant ”artikel”! Jag skulle dock gärna se att du, om möjligt, förklarade hur genetisk likhetsteori går ihop med argumenten för genetisk diversitet, i fråga om partnerval. De sistnämnda teorierna baserar sig på data som talar för att diversifiering av t.ex. HLA grupper, vilka är av avgörande betydelse för immunförsvaret, främjar individens och därmed även artens överlevnad, då chansen att överleva ökar om olikheteterna inom arten är stora. Bevis för sådan argumentation baserar sig bl.a. på att man kan se likheter i HLA grupper hos befolkningen i områden drabbade av pandemier, t.ex. böldpesten; de som överlevde och deras efterföljande har i viss mån rätt liknande HLA grupper. I händelse av en ny pandemi torde det således alltså vara av godo att ha en stor spridning vad avser HLA grupper hos populationen, så att alla inte stryker med varför det även torde finnas ett genetiskt selektiontryck gentemot val av diversifierade partners. Hur lyder argumentationen för / emot sådana antaganden i relation till kin selection?
En veldig interessant og aktuell artikkel, Atland. At det ligger noe vesentlig i dette burde det ikke være noen som helst tvil om. Mange gode utdrag fra dine kilder.
Mycket intressant.
Din blogg spås en lysande framtid :)
Tack för en bra artikel, Atland.
Lakedaemon,
intressanta poänger.
Teorierna kring släktskapsselektion arbetar utifrån en urskiljande utgångspunkt. Människor väljer i hög grad en partner som liknar dennes förälder av motsatt kön. Detta innebär en viss urskiljning eller diskriminering vid valet av partner. Ju högre genetisk likhet det är mellan två föräldrar, desto mer gynnas den reproduktiva framgången för dessas gener. Givetvis är det inte bra om likheten bli allltför stor, så som bland syskon. När det gäller utrotningshotade arter är 1000 individer en tillräckligt stor population för att uppfylla behoven för genetisk diversifiering, men även en mindre population kan klara sig, även om riskerna är större.
Vad detta resulterar i är att etniska kollektiv formas utifrån starka etniska markörer, som påverkar valet av partner, samt leder till tendenser att stöta ut individer som inte delar kollektivets gemensamma markörer. Dessa markörer kan uttrycka sig i ett gemensamt språk, kultur, beteenden, fenotypiska likheter, o.s.v.
Bland andra djurarter tenderar lukter och ljud att vara framträdande inom den sympatriska selektionen. Fjärilar parar sig med andra fjärilar med samma färgmönster på vingarna, trots att det finns andra fjärilar inom samma art inom räckhåll med annan pigmentering. Bland fåglar och valar är sångens roll framträdande för partnervalet.
Resultatet av släktskapsselektion bland människor är en stärlt generell inom-etnisk homogenitet, samtidigt som antalet diversifierade etniska grupper ökar. Även inom en etnisk grupp uppstår det hela tiden subgrupperingar som utmärker sig med en distinkt nomenklatur, särskilda sätt att klä sig, uppträda, o.s.v. Detta påverkar också den sexuella selektionen, vilket leder till semi-isolerade grupperingar inom en population.
Dessa beteenden borde motverka pandemiernas risker. Dels skapar dessa urskiljande instinkter fler etniska grupper sammantaget, som upptar olika geografiska områden, och dessa utvecklar kanske en specifik genetisk motståndskraft mot vissa virus. Dels framskapar det semi-isolerade grupper inom de etniska kollektiven som på sikt kan bryta sig loss från sin huvudgrupp och bilda en ny etnisk grupp. Det handlar således om olika nivåer av urskiljning, från artnivå, etnisk nivå, ned till inom-etnisk subkulturell nischbildning.
Hos andra djurarter som har en lägre spridningsförmåga än människan, har geografiska hinder i hög grad drivit fram bildandet av nya arter, genom isolerade eller semi-isolerade populationer. I andra hand har lukt, sång/ljud, beteende och fenotyp hjälpt till att skapa osynliga reproduktiva barriärer mellan olika populationer. Hos oss människor är förhållandet givetvis mycket mer komplicerat eftersom vi kan förändra de kulturella parametrarna mer medvetet, men hos våra historiska förfäder bland de lägre primaterna har även deras beteenden påverkats av sådana evolutionära förhållanden. Vi bär fortfarande dessa instinkter med oss.
Angående den genetiska vinsten av en genetiskt lik partner.
‘For example, if a father gives his child 50 percent of his genes, 10 percent of them shared with the mother, and the mother gives the child 50 percent of her genes, with 20 percent shared with the father, then the child will be 60% similar to the mother and 70% similar to the father. Genetic similarity theory predicts that parents and siblings will favor those who are most similar.’ (page 81, “Race, evolution and behavior” – J.P. Rushton, 2000)
Angående etniska och sexuella barriärer.
‘R. Lynn (1989) raised the question of why people remain as irrationally attached as they do to languages, even almost dead ones such as Gaelic and Welsh. One function of language barriers, he suggested, was to promote inbreeding among fellow ethnics. The close mapping recently found to occur between linguistic and genetic trees supports Lynn’s hypothesis. Cavalli-Sforza, Piazza, Menozzi, and Mountain (1988) grouped gene frequencies from 42 populations into a phylogenetic tree based on genetic distances and related it to a taxonomy of 17 linguistic phyla (chap. 11). Despite the apparent volatility of language and its capacity to be imposed by conquerors at will, considerable parallelism between genetic and linguistic evolution was found.’ (Rushton 2000, ‘Race, evolution and behavior’, page 88)
Genetiska faktorer som påverkar yrkesval, värderingar och yrkesintressen.
‘Loechlin and Nichols’s (1976) study of 850 twin pairs raised together provided evidence for the heritability of both values and vocational interests. Values such as the desire to be well-adjusted, popular, and kind, or having scientific, artistic, and leadership goals were found to be genetically influenced. So were a range of career preferences incloding those of sales, blue-collar management, teaching, banking, literature, military, social service, and sports.’ (Rushton 2000. ‘Race, evolution and behavior’, Page 58.)
Arbetsplatstillhörighet, intressen, värderingar och yrkesval påverkar precis som kultur, nomenklatur och andra sociala markörer valet av partner, och i högsta grad det utbud av potentiella partners som folk kommer i kontakt med i det dagliga livet. Detta inverkar också på fortplantningen och bidrar till att närbesläktade gener, alleler och genkluster tenderar att premieras hos en partner. Genom en favorisering av det som liknar en själv, samt ett bortstötande av det som är annorlunda, skapas hela tiden en sexuell semi-isolering mellan olika sociala grupper, vilket på sikt ökar diversifieringen hos de distinkta grupperna.
Givetvis finns det naturliga beteenden som motverkar släktsskapsselektionen också, men människan är i hög grad ett flockdjur och det är de flesta individernas partnerval (samt de med högst nivå av reproduktion) inom en population eller en sub-population som statistiskt sett påverkar de kommande generationernas genetiska disposition mest.
@Rimfaxe
Stort tack för din redogörelse / plausibla förklaringsmodell som jag kommer att använda i syfte att överbevisa kollegor som föröker sprattla emot med argumentationen jag tidigare skrev om. Tackar även för referenser, ty sådant gillas inom det hippokratiska skråt.
Serviam Europa,
Lakedaemon
Denna artikel plus dess kommentarer, skulle man haft som stöd för ett par år sen.
När batik häxan under gymnasietiden försökte ondgöra sig på all form utav gruppsammanhållning, från etnisk ner till lokal nivå, hade jag aldrig något riktigt stabilt att stå på. Jag försökte låta påskina, att arternas försök till urskiljning på flertalet nivåer var något positivt och eftersträvansvärt.
Dock tror jag inte kvinnan var så mottaglig för andra idéer än de utav regimen redan utmätta.
Tack för de uppmuntrande kommentarerna, och ett särskilt tack till Rimfaxe för den kompletterande redogörelsen som svar på Lakedaemons fråga.
Det ligger nog i stort sett alltid en hund begraven när biologiska resonemang används för att i någon mening rättfärdiga uppenbart politiskt korrekta hållningar. Den biologiska verkligheten är inte så värst politiskt korrekt; det är just det som är det stora problemet för dem som styr skutan i dag.
Rushton nämner i den ovan sammanfattade artikeln hur vissa sociobiologer föll till föga för den politiska korrektheten och rättfärdigade detta med såvitt jag kan bedöma ohederliga resonemang:
”Although in 1975 Hamilton extrapolated his ideas to human warfare, hisformulations have only seldom been taken beyond immediate kin. In TheSelfish Gene, Dawkins (1976) argued that the mathematics of kin selectionsoon made coefficients of relatedness, even between kin, vanishingly small.One example he offered was that Queen Elizabeth II, while a directdescendant of William the Conqueror (1066), is unlikely to share a singleone of her ancestor’s genes. In a 1981 editorial for Nature, Dawkins usedsimilar arguments to rebut claims made by Britain’s far-right National Front that kin selection theory provided a genetic justification for ethnocentrism.Perhaps feeling a moral obligation to condemn racism, some evolutionists minimised the theoretical possibility of a biological underpinning to ethnic ornational favouritism. Hamilton himself (1987: 426) pithily commented, ‘in civilized cultures, nepotism has become an embarrassment’.
These qualifications turn out to have been overstated. Through assortative mating and other cultural practices, the selfish gene’s capacity to replicate itself in combination with those clusters of other genes with which it works well may be extended for hundreds of generations, not three. Elizabeth II is considerably more genetically similar to William the Conqueror than she is toan average person alive today.”
Det är fascinerande, om än psykologiskt begripligt, hur vetenskapsmän kan befläcka sin intellektuella heder för att undvika att vara politiskt inkorrekta. Alla deras kolleger åtminstone, måste ju rimligen se igenom detta.
Jag tänkte poängtera att mitt resonemang kring diversifiering gäller gruppselektion och inte individuell selektion. Vad gäller den individuella selektionen råder närmast motsatt effekt. Det kan givetvis finnas brister i mina resonemang och förhoppningsvis kan datorsimuleringar ge oss en bättre insikt i hur förloppen fungerar.
På individnivå ökar diversifieringen, d.v.s. allelers och geners kombinationsmöjligheter, vid etnisk blandning. Men på gruppurvalsnivå och på längre sikt kan man inte räkna med att det förhåller sig så.
Man kan se utifrån encelliga organismer, helt fram till primater och vidare fram till Homo Sapiens, att kollektiv inom en art konkurrerar med varandra. Detta är en grundläggande instinkt. Om denna instinkt hade lett till effekter som ökade sjukdomars och virusepidemiers slagkraft mot människornas jägarsamhällen, så hade den knappast blivit så befäst. En instinkt som har präglat hela vår evolutionära utveckling från minimala organismer till vad vi är idag, måste med all sannolikhet ha varit framgångsrik genom evolutionens gång.
Så – om den genetiska diversifieringen på individnivå ökar av etnisk blandning, varför kan man då hos otaliga arter, och framförallt hos människan, studera tydliga instinkter som helt och hållet motverkar en sådan blandning? För att förstå detta menar jag att vi måste se till de etniska kollektivens funktion.
Även om vi sällan tänker över det, består vi människor av miljardtals celler. Vi är mer eller mindre vandrande cellkolonier om man önskar att uttrycka sig så. Om en enskilt levande cell möter en sådan cellkoloni som människan är – bestående av miljarder samarbetande celler – så kan man raskt räkna ut vilken av dessa två organismer som har ett överläge. En koloni av samverkande organismer är helt enkelt fundamentalt överlägsen en enskild organism i konkurrensduglighet.
Låt oss ponera att det inom en population uppstår eller inträder helt nya förödande epidemier med ett sekels mellanrum. Detta betyder att innan en sådan epidemi utbryter, finns det ingen selektiv funktion som väljer ut och premierar de gener som kan vara av värde inför den kommande epidemin. Genom att skilda etniska kollektiv upprätthåller en sexuell isolering eller semi-isolering, kan dessa utveckla distinkta genetiska mönster. Jag menar att detta, i kombination med semi-isolering inom ett etniskt kollektiv bör gynna populationerna när det gäller motståndsmöjligheten mot pandemier.
Om en total och urskiljningslös sexuell interaktion hade funnits mellan dessa olika etniska kollektiv, så hade deras genetiska skillnader minskat på gruppnivå, även om enstaka individer hade utvecklat ovanliga genetiska kombinationer. Diversifieringen på individnivå skiljer sig därför från en diversifiering på en högre grupp- eller kollektivnivå. Den enskilde individen kan ha tur att få en lyckosam kombination, men för att en sådan kombination ska bli vanlig inom en population underlättar det om den på något sätt kan upptäckas genom fenotypen, i beteendet eller på andra sätt synligt. Urskiljande beteenden som skapar semi-isolerade grupper inom en population bidrar till att framodla särskilda genetiska kombinationer, som sedan får konkurrera med andra subgrupperingar, hellre än att konkurrensen enbart står på individnivå.
Låt oss för en kort stund föreställa oss att alla folkslag i världen blandade sig med varandra utan några som helst sexuella preferenser, utan istället helt blint och egalitärt. Resultatet borde på ett antal generationer vara att den mellan-etniska diversifieringen sjunker, i takt med att alla människor mer och mer kommer att likna varandra över de etniska gränserna. Efter ytterligare ett antal generationer kan man nog konstatera att det inte längre existerar etniska kollektiv. Visst skulle geografiska avstånd och sociala skillnader, som exempel, göra detta scenario orimligt, men i hög grad skulle etniska skillnader försvinna.
På individnivå kan man då tala om en mycket hög diversifiering, men inte på gruppnivå. Om en ny viruspandemi slår till, så kommer det inte att existera etniska kollektiv som skiljer sig från varandra genetiskt. På den mellangruppsliga kollektiva nivån så har istället den genetiska diversifieringen sjunkit.
Vidare – om instinkterna till sexuell urskiljning/diskriminering inte existerade eller försvagades, så skulle det inte existera subgrupperingar i samhället som präglades av en semi-isolering. Detta skulle innebära en minskad grad av genetisk diversifiering inom populationen och den skulle vara mer mottaglig mot sjukdomar.
Om gener och alleler kan konkurrera mellan grupper och kollektiv, istället för mellan individer, bör detta gynna genetiska kombinationer som har möjlighet att prövas över tid. En individ kan ha en lycklig genetisk disposition som är bra i det korta loppet, men som är fatal på längre sikt. Min mening är att konkurrens mellan olika subgrupperingar inom en population (som alla upprätthåller en form av semi-isolering gentemot de andra grupperna), borde ge en större stabilitet när det gäller att pröva distinkta genuppsättningar mot varandra. I högre kategorier sker detsamma mellan etniska grupper, samt mellan arter.
(När jag talar om semi-isolering är det givetvis sexuell semi-isolering jag hänvisar till, d.v.s. sexuella preferenser som fungerar som reproduktiva barriärer mellan olika kollektiv)
Jag ska fördjupa mina resonemang kring fördelen med gruppselektion. Låt oss först se på fyra huvudsakliga former av selektion.
Konkurrens mellan encelliga organismer
Konkurrens mellan individer
Konkurrens mellan etniska kollektiv
Konkurrens mellan arter
Den enskilda individen behöver endast leva länge nog för att reproducera sig. Hos människan är denna långa period fram till sexuell mognad en selektiv process som enast ger gener och alleler med en god levnadsduglighet möjlighet att reproducera sig. I varje fall har det varit på det sättet under merparten av den moderna människans existens på sisådär 40.000-100.000 år.
Den förälder som lever länge nog för att kunna försörja sina barn till vuxen ålder, kommer att gynna sina barns reproduktiva förmåga, och på detta sätt gynna de gener som barnen för vidare. Barnbarnen gynnas i sin tur om mor- och farföräldrarna är i liv och kan bidra med kunskaper, resurser och barnpassning.
När det gäller komplicerade genetiska funktioner som dessutom kan ligga latenta under flera generationer, visar sig denna form av individuella selektion ha vissa brister. En individ kan ha värdefulla genetiskt betingade karaktärsdrag som inte kommer till uttryck under dess levnadstid. Dessa egenskaper kan därför inte utsättas för ett selektivt tryck under en strikt individuell selektion.
Här kommer gruppselektionens styrka in. Inom ett kollektiv av individer kan nämligen egenskaper som har ett mer långsiktigt spelrum odlas fram, utan att riskera att konkurreras ut av gener som arbetar utifrån ett kortsiktigt perspektiv – d.v.s. enbart fram till fortplantningen. En sexuell semi-isolering mellan olika kollektiv uppnår just detta, då kollektivet i hög grad skyddas genom sexuella preferenser som gynnar den egna gruppen. Utan sådana reproduktiva barriärer hade det varit svårt att utveckla genetiskt betingade funktioner vars nytta bör ses ur ett långsiktigt perspektiv som spänner över flera generationer framåt!
@ Rimfaxe
Återigen ett stort tack för din breddade redogörelse kring ditt resonemang. Jag finner dina tankar kring naturlig selektion med preferens för bibehållandet av etniska grupper i syfte att undvika total uppblandning som mycket intressanta och vill så också fråga om du känner har några referenser i ämnet. Kanske har Cavalli-Sforza eller andra populationsgenetiker redan formulerat teorier om semi-isolationism i syfte att öka chanserna för artens överlevnad i händelse av pandemier eller andra katastrofala händelser?
Atland » Etniskt medvetna nordbor och islamiska aktivister — en kort kommentar posted on mars 15, 2009:
[...] lär oss att religioner, i synnerhet kollektivistiska, organiserade religioner som islam, tenderar att omtolkas och vinna anhängare genom sin förmåga att gynna anhängarnas biologiska int…. Den gren av islam som accepterade ett för all framtid icke-muslimskt Norden skulle av bl.a. det [...]